Trots att jag kom från fjället var Lidingö platsen för mig. Här skulle jag bo och kasta mig in i föreningslivet. En bostadsrättsförening kunde väl knappast vara mer komplicerad än en sameby, men vad ville jag?
Jag hade lämnat magert grantoppad myrmark och vägrade bo bland fler barrträd. Nej, jag ville ha ekbacke, båthamn – och bussar var tionde minut istället för som i byn bara en enda buss om dagen. I innerstan stod jag inte ut så det blev Lidingö framför mer tallbevuxna Stockholmsförorter. Jag var hemma i min bortavaro, för en kort period men ändå i avgörande vägskäl
