Numera är det sällan stora bränder i städer sprider sig utanför den byggnad där de startar. Annat var det förr då hela städer brann upp. Dessa bränder har förändrat både lagar, brandskydd och byggnadsregler.
Den 26 juni 1888 var en svart dag i Sveriges historia. Hela Sundsvall brann ner på åtta timmar, 11 000 människor blev hemlösa och 400 fastigheter förstördes. Branden misstänks ha orsakats av gnistor från en ångslup som föll ner på ett brygghus. Eftersom det blåste mycket denna dag spred sig branden snabbt. Samma dag brann tre fjärdedelar av Umeå ner till grunden och 2 500 av Umeås 3 000 invånare blev hemlösa. Även här bidrog kraftiga vindar till det dramatiska förloppet. En tredje storbrand detta datum inträffade i Lilla Edet som brann ner nästan helt och gjorde 1 000 människor hemlösa.
Tättbebyggda svenska trästäder och samhällen har sedan århundraden drabbats av förödande bränder. Ofta byggdes de upp igen på samma tomter och gamla grunder. Men dessa stora bränder gav avtryck i den framtida stadsplaneringen och i övergången till sten som byggnadsmaterial. Det var vanligt att man ville bygga upp städerna på en gång. Då blev det en kamp mellan städernas borgare och landshövdingen, som förde kungens talan. Han förespråkade att man skulle glesa ut husen och ha bredare gator. Men det kostade ju pengar och innebar Historisk kamp mot Numera är det sällan stora bränder i städer sprider sig utanför den byggnad där de startar. Annat var det förr då hela städer brann upp. Dessa bränder har förändrat både lagar, brandskydd och byggnadsregler. Röde hanenatt markägarna tvingades släppa ifrån sig mark, vilket inte var populärt, säger Björn Albinson, ordförande i Värmlands brandhistoriska klubb och nyligen pensionerad brandingenjör från Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB).
Redan under medeltiden reglerade olika landskapslagar ansvaret för brandskydd och både vådeld och mordbrand straffades hårt. I och med kung Magnus Erikssons lands- och stadslagar från 1350-talet skapades för första gången en lagstiftning som gällde hela riket. Centralmakten går ofta före. Den uppmärksammar ett problem och vill reglera för att göra något åt det. Ofta blir det stort motstånd bland dem i samhället som får ta kostnaderna, men sett över längre perioder har det i alla fall blivit förbättringar, säger Björn Albinson.
Brandstod , ersättning för liden brandskada, fanns redan under landskapslagarnas tid på medeltiden. Detta bidrag skulle hjälpa den drabbade att snabbt komma igång med sin verksamhet igen. Medlen samlades in i efterhand hos de skadefria som bodde inom det härad där det brunnit. Detta system gällde dock bara på landsbygden och inte för större byggnader, kyrkor, prästgårdar och industrier. I Stockholm grundades 1746 Stockholms stads brandförsäkringskontor, som är Skandinaviens äldsta försäkringsbolag. Därmed fick huvudstaden ett system för att hantera brandskador. De har Fågel Fenix som symbol, ett emblem man fortfarande kan se på vissa byggnader i Gamla stan. Städer som drabbades av omfattande storbränder fick skattebefrielse för att underlätta återuppbyggnaden, vilket medförde att bränderna blev ansträngande för stadsfinanserna. När sju städer hade brunnit på kort tid under 1770-talet ställde kungen krav på att ersätta skattelättnaderna med ett försäkringssystem enligt den modell som fanns i Stockholm. Allmänna Brandförsäkringsfonden startade 1782 och försäkrade fast egendom i både städer och större byggnader på landsbygden. I och med att försäkringsbolagen kom in började även de ställa krav på brandskydd som ett villkor att försäkra fastigheter. Kraven gällde till exempel brandsyn, taktäckning och tillgång på brandredskap. Vissa av dessa krav skrevs sedan in i statens regelverk.
De så kallade landshövdingehusen i Göteborg uppskattas av många för sin charm. I själva verket är de ett resultat av att man under senare delen av 1800-talet försökte kringgå brandskyddsreglerna. För att skydda staden mot stora bränder hade det införts en bestämmelse att inga trähus fick byggas högre än två våningar. Därför avslog byggnadsnämnden 1875 en ansökan att få bygga ett hus med en stenkällare ovan jord och ovanpå denna två bostadsvåningar i trä. Avslaget överklagades och dåvarande landshövdingen Albert Ehrensvärd beslöt att ge dispens, vilket resulterade i det som med tiden kom att kallas just för landshövdingehus.
Det som hade betecknas som källare visade sig vara ypperliga lokaler för små affärer och i vissa fall även lägenheter. Så helt plötsligt fick Göteborg ett flertal trevåningshus. Dispens fortsatte att ges fram till 1895 då det blev lagligt att bygga hus på detta sätt. Landshövdingehusen blev mycket populära och byggdes även på andra håll i landet. Men 1945 blev de förbjudna då man med erfarenheter från andra världskriget ansåg att husen var alldeles för brandfarliga i händelse av ett nytt krig.
Bränder började ofta i anslutning till eldning i spisar och ugnar eller då gnistor från skorstenar tände taken. Ibland kunde brandorsaken vara torkning av ved i ugnarnas eftervärme. Industriella verksamheter använde också eld. Det var inte ovanligt att bränder startade i bagerier, torkugnar och brygghus. I januari 1838 brann stora delar av Växjö ner, 60 fastigheter förstördes. Branden började i en felbyggd kakelugn, som saknade avstånd till träväggen bakom. När brandorsaken upptäcktes gick det redan efter ett halvår ut ett påbud från Städernas Allmänna. Brandstodsbolag till alla städer med en uppmaning till magistraten att besiktiga alla städernas kakelugnar och eldstäder. Det är fascinerande med de system de hade redan på den tiden, som ganska mycket liknar de vi har idag. Vi i vår tid är inte skapelsens krona, säger Björn Albinson. Genom den tekniska utvecklingen har både nya brandrisker uppkommit och andra försvunnit. När järnvägen kom kunde gnistor från ångloken orsaka bränder, något som ingick i banvakternas arbetsuppgift att hålla ögonen öppna för. I början av 1900-talet när biograffilmen blev alltmer populär upptäcktes det att celluloidfilmen den var gjord av var mycket brandfarlig, något som ledde till ett flertal bränder. Dynamit och brandfarliga vätskor var annat som ställde till bekymmer. Till exempel ansågs de så explosiva och brandfarliga att det i Stockholm byggdes en speciell järnvägstation varifrån dessa ämnen fraktades. I Vinterviken invid stadsdelen Liljeholmen i Stockholm tillverkade Alfred Nobel sprängämnen. Dessa lastades på järnvägs-vagnar vid Liljeholmens station. Men när befolkningen i stadsdelen ökade i antal bedömdes riskerna för allvarliga olyckor vara så stor att en ny järnvägstation byggdes vid Älvsjö några kilometer söderut. Den invigdes 1879.
Gradvis började en yrkesbrandkår växa fram i städerna. Brandmännens skicklighet blev allt bättre. Detta fick bland annat till följd att försäkringsbolagen på 1950-talet ansåg att alla bränder nu kunde släckas och började därför rucka lite på det förebyggande brandskyddet i byggreglerna. Brandmurar behövde till exempel inte längre gå igenom yttertaket. Men då hade de inte räknat med plastens effekt på brandförloppet. När det började brinna inomhus tog det längre tid förr innan det blev övertänt. Bränderna höll sig ofta ganska länge i konstruktionerna. På 1950-talet kunde det ta en kvart innan ett rum blev övertänt. Man hade längre tid på sig att plocka ut saker och folk kunde gå in och släcka mer än man kan göra nu. Idag kan ett rum bli livsfarligt att vistas i på några minuter. Och det beror ju på plasten. Branden är densamma men det som brinner nu är mycket farligare, säger Björn Albinson.
