Funkishusens lägenheter är med dagens mått mätt tämligen små. Men den genomtänkta planlösningen gör att det mesta ändå får plats. Inredningsdetaljerna bidrar ytterligare till att den boende får väldigt mycket funktion för pengarna om han eller hon valt en bostadsrätt i funkishus.
De som på 1930-talet flyttade in i ett nyproducerat flerbostadshus kom till lättskötta lägenheter med hög standard och många för tiden nya bekvämligheter. Här fanns kök med rostfri diskbänk med två rejäla hoar, spis, fast skåpsinredning och till och med ett eget litet kylskåp. Sopnedkastet, som introducerats av HSB på 1920-talet, fanns i allt fler flerbostadshus.
Idag tycker vi kanske att badrummen är trånga och köken små och vill man möblera med dagens breda och djupa soffor, så blir det nog inte plats för så mycket annat i vardagsrummet. 1930-talets lägenheter är dock så genomtänkta i allt från planlösningar till inredningsdetaljer att man får mycket funktion för pengarna när man väljer en funkislägenhet.
Hänsyn till väderstrecken
Den nya bebyggelsen som planerades i städernas utkanter bestod av fristående hus, lamellhus eller punkthus, som anpassades till terrängen. Lamellhus placerades ofta parallellställt eller i räta vinklar. Stor hänsyn togs till väderstreck, både för husens placering och planlösningsmässigt för att ge vardagsrum och balkonger ett soligt läge. Under 1930-talet var byggandet fortfarande hantverksmässigt. De sprängningar som behövde göras minimerades och medförde inga stora ingrep i omgivningen. Därför finns stenhällar och höga stamträd ofta kvar nära intill husen. Husen har källare med högt sittande små fönster. Källarvåningen gav goda möjligheter att anpassa husen till terrängen. I sluttningslägen blev det kanske möjligt att inrymma en lokal, till exempel en mjölkbutik.
Smälter in i naturen
Gårdarna hade från början ofta kvar mycket av naturmarken och de hänger genom den öppna placeringen av husen samman med omgivande växtlighet. Vägarna var ganska smala och bilar fanns ännu inte i någon större omfattning. Parkeringen var i första hand kantstensparkering. I enstaka fall kan husen inrymma garage i ett souterrängläge. Utöver de friliggande husen som uppfördes på tidigare obebyggd mark, byggdes det också funkishus inne i den äldre rutnätsstaden. Det kunde vara på tomter som ännu inte bebyggts eller där ett äldre hus rivits. Balkonger var under tidigare decennier något som användes sparsamt och för att smycka ut gatufasaden. Funkishusen däremot har även i sluten kvartersbebyggelse balkonger till i stort sett alla lägenheter, både mot gata och mot gård.
Entré och trapphus mot gatan
Tidigare decenniers flerbostadshus hade entréerna mot gatan medan trapphuset vette in mot gården. Under 1930-talets blev det istället vanligt med både entré och trapphus mot gatan. Trapphusets fönster har, genom nivåförskjutningarna, en annan rytmisering än bostadsfönstren. Trapphusfönstren kan också vara utformade som ett sammanhängande vertikalt glasparti där vilplanet avtecknar sig i fasad. Denna utformning ger ett generöst dagsljusflöde in i trapphuset och ger kvällstid fasaden en lysande ljusslits. Entréporten kunde, som under tidigare epoker, vara i trä, men det nya var portar i blankt rostfritt stål eller krom och stora generösa glasytor – både i dörren och intilliggande glaspartier. Även hissar var gärna glasade och i rostfritt.
Trappor och trapphusgolv kunde vara av marmor, keramiska plattor eller cementmosaik och väggarna målade.
Lägenhetsdörrarna kunde, lite likt 1920-talet, vara massiva spegeldörrar med en enkel profilering, betsade i mörka kulörer eller täckmålade i ljusare färgställningar. Mer karakteristiskt är de helt släta fanerade dörrarna med ett ytskikt av lack eller olja. Dörrtrycken fanns i rostfritt eller förkromat ut-förande. Handtagen kunde vara av rostfritt stål eller bakelit. Brevinkasten var av rostfritt stål och helt släta.
Puts eller tegel vanligast i fasaden
Funkishusen har inte dekorativa utsmyckningar, utan det är istället omsorgen om och formgivningen av de funktionella detaljerna som formar den arkitektoniska karaktären. Därför är lösningar för underhåll eller val av nya detaljer, som armaturer och dörrtrycken, extra känsliga för 1930-talsbeståndet.
Puts och tegel var de vanligaste fasadmaterialen. Putskulörerna varierade från milt grönt, blek ockra eller grågrönt ner till nästan helt vita fasader. Det är kanske de ljusa slätputsade fasaderna som man i första hand tänker på när man pratar om funkisen. Fönstersnickerierna målades i oljefärg och gärna i mörkare kulörer än fasaden.
Fönstren ligger nära fasadliv. En- till treluftsfönster är vanliga, men både fyra och fem fönsterlufter intill varandra förekommer. Att man kunde göra stora maskintillverkade fönsterglas visades med stolthet upp i de generösa glasytorna. Spröjsar förekom inte. Fönsterglasen är infästa i tunna bågar. Fönstersnickerierna är av kådrikt trä med tätt mellan årsringarna och har vanligtvis hållit bra. Man kan se fönster som, trots att de inte underhållits på länge och färgen har flagnat, har karmar och bågar där träet är oskadat.
Tegelfasaderna har generellt sett stått sig bra genom åren. Det finns också många putsfasader som klarat tidens tand och kanske bara avfärgats någon gång, medan andra fasader behövt lagas och putsas om.
Om en putsfasad har stora skador, så kan man kanske fundera på att i samband med fasadrenoveringen tilläggs-isolera huset. En utvändig tilläggsisolering medför att husets arkitektur förändras. För funkishusen med sina mycket smäckra lösningar för takfot, fönster och entréer krävs vid tilläggsisolering en extra omsorg om detaljernas utformning. Genom en inte allt för tjock isolering och en tunn puts kan exempelvis fönsternischens djup hållas nere och taksprånget fortfarande kännas tillräckligt stort.
Balkongerna ofta viktiga
De nya idealen där sol, ljus och luft sågs som självklart att tillgodose i bostäderna fick konsekvenser i allt från stadsplanering till husens orientering och bostädernas utformning. På 1930-talets byggdes flertalet lägenheter med balkong och den blev därmed en viktig del av den arkitektoniska helheten. Många balkonger är uttrycksfullt placerade över hörn, vilket också ger större möjligheter att nyttja balkongen och följa solens vandring. Balkongerna skjuter ut utanför fasadlivet. De nås vanligen från vardags-rummet och intill balkongdörren finns ofta ett stort fönster. Balkongerna placerades medvetet med fönstret vid sidan om balkongen, vilket gör att ovanförliggande balkong inte onödigtvis skärmar av dagsljusinfallet.
Balkongfronterna är ofta släta, heltäckande plåtfronter eller korrugerade och vågformade, gärna i samma kulör som fönstersnickerierna. Kulörerna var varmvitt, ljust grågrönt, ljust brunt, ljust grått eller ockra.
Sadeltak vanligast
De flesta lamellhus har sadeltak, ofta med en lutning på 25-30 grader. Taken kan vara valmade medan andra hus har pulpettak med flack lutning. Taken är mestadels klädda med tegel, men skiffer och plåt förekommer också.
Punkthusen har tak med en flack lutning, gärna i form av pyramidtak. Taken är klädda med svart- eller grönmålad plåt, eller i exklusivare fall koppar.
Taken är tunna till sin karaktär och sadeltaket har ett tydligt taksprång där taktassarna är synliga. Dessa fasader med så enkla och smäckra detaljer är extra känsliga för till exempel en tilläggsisolering. Fönstren ligger nära fasadliv. Takfot, fönster och entréer är detaljer som kräver extra omsorg vid en eventuell tilläggsisolering. Annars kan funkiskaraktären lätt gå förlorad.
Genomtänkta planlösningar
1930-talslägenheterna har genomtänkta planlösningar där varje yta har sin givna funktion. Här finns inte de överytor som man hittar i äldre bebyggelse. Planlösningarna ritades in i minsta detalj. Skåp och lådor utformades efter sitt speciella ändamål, som speciella lösningar för städattiraljer eller porslin i olika storlekar. Många funkislägenheter har öppen spis. De finns i första hand i de större lägenheterna, men förekommer förvånansvärt ofta även i mindre lägenheter. Ljuset var viktigt när bostaden skulle planeras. Det var vanligt med fönster över hörn för att få in ett flödande ljus från två väderstreck.
Funktionalismen kök är små arbetskök, utformade för att underlätta hushållsarbetet. En vanlig utformning är matplats mot fönstret och ett beredningskök bakom glaspartier in mot husets kärna. Arbetsdelen är alltså indirekt belyst. Var familjen stor behövde kanske matrummet nattetid användas som sov- rum. Idag tycker vi att köken är små, men de rymmer de flesta funktioner som behövs. Köksskåpen är ofta grundare, kanske 50 cm djupa, istället för dagens standard på 60 cm. De är också lägre än vad vi kan önska idag. 1930-talsinredningen är av trä och av bra kvalitet och bör helst sparas. I de till ytan väl-studerade köken finns kanske inte ens plats för djupare köks-skåp, så bara det kan vara ett skäl till att spara ursprungs-inredningen. Arbetsytorna kan dock gärna höjas för att bli mer funktionella. Det går att lyfta bort diskbänk och bänkskivor och bygga på underskåpen till lämplig höjd. Diskbänksplåtarna, som generellt sett är av bra kvalitet, kan sedan poleras upp och sättas på plats igen.
Inbyggda badkar vanliga
Smalhusens badrum är ofta dagsljusbelysta, medan tjock-husens placerades i husets mörkare kärna. Badrummen var ofta kaklade med det översta väggpartiet målat. Badkaret kunde vara inbyggt på tre sidor och kaklat i samma kakel som väggarna. Det fanns också fristående badkar.
Badvanorna var andra än de vi har idag. Äldre epokers bad i balja levde kvar också med badkaret. Tätskikten bakom kaklen anpassades därefter och klarar inte dagens ständiga duschande. Golven var inte heller avsedda att ha vatten stående. Våra dusch- och badvanor har därför i många fall lett till vattenskador. De kan avteckna sig i fasad som fläckar med saltutfällningar eller till och med av frostsprängning lossade putspartier.
Badrummen är ganska små och uppfyller inte dagens krav på tillgänglighet. Det kan dessutom finnas en hög tröskel in till badrummet. Många 1930-talshus är stambytta, andra återstår. Vid ett stambyte är det svårt att behålla något av det ursprungliga utförandet. Vid ny placering av toalettstol, handfat och dusch/bad är det viktigt att tänka på tillgängligheten. Om enheterna "står på rad" bör toalettstolen placeras i mitten. Det underlättar om man till exempel behöver använda rollator.
Ta vara på originaldetaljerna
Det har gått lång tid sedan husen byggdes. Små eller större förändringar kan ha genomförts under årens lopp. Har lägenheten bytt ägare många gånger, så är kanske förändringarna fler. Idag vill vi ofta ta vara på de originaldetaljer som finns kvar och använda ursprungskaraktären i funkisbebyggelsen som utgångspunkt vid renoveringar. Fast ibland kan det vara svårt att veta vad som är ursprungliga detaljer. Ta gärna kontakt med grannarna, de kanske har kvar fler original-lösningar i sina lägenheter. Eller så är det du som kan hjälpa din granne!
