Nä, tänkte väl det, han försvann samtidigt med gamla 34:an, kanske samma väg också, rakt in i nostalgins egen himmel. Ihågkommen av få, men när man tänker efter växer sig saknaden allt starkare.
Då var man barn, då var pappa starkast i hela världen med vicevärden på en klar andra plats. Han bara fanns där, hela tiden, som det mest naturliga och självklara inslaget i 1950- och 60-talets bostadsområden.
Som barn fruktade man honom nästan mer än rektorn på skolan, vad man än gjorde för hyss hade man honom i hasorna. Gormande, svärande, förmanande. Han var inte bara vicevärd, han
