Boätt forum har tittat in i tre hem som alla bygger på cirkulärt tänk: ärvt, återvunnet, omklätt, nytillverkat av gammalt material. Tre hem med hög mysfaktor och fulla av goda minnen.
Helen Bjurberg har en stor familj och ett hem som fått utvecklas i takt med familjens liv. När ett behov uppstår söker hon på Blocket tills hon hittar rätt. Men ibland får lusten styra och leda till oväntade lösningar.
Hon delar designintresset med sin man, Jonas. Familjen har aldrig lagt stora pengar på sin inredning trots att de har och har haft flera designpärlor i sin ägo.
Äldre Ikea-möbler är en favorit.
– Vi bor i ett 70-talshus och gillar de häftiga modernistiska möblerna från 60-70-talen. De tidiga Ikea-möblerna är också av så bra kvalitet att de går att klä om och fixa till, säger hon.
Hon älskar att fynda på Blocket, i lokala facebook-grupper, på loppisar och hos antikhandlare – men allra roligast är att ta över grannens avlagda grejer och ge dem nytt liv. Som den turkosa lampan i läckert 60-talsmönster som grannen tänkte köra till tippen som står så fint mot de turkosa Sjuan-stolarna familjen fick ta över från en släkting.
Ibland har ett nyinköp fått bli startskottet till en förändring:
–Jag kom förbi ett skyltfönster till en second-hand-butik med en soffa som talade till mig. Vi behövde ingen soffa, men jag kunde inte släppa bilden av den lilla tvåsitsiga med sitt kaxiga uttryck. Jonas som är kunnig på design tyckte också att den hade något speciellt köpte den för 300 kronor. Den var i en sofistikerat ljusbrun färg som inte alls passade in i hemmet, men Jonas klädde om den i rött. Vid närmare påseende visade den sig vara yppersta italienska design. Maralunga heter modellen och nypriset ligger närmare 70 000 kronor.
Vardagsrummet omvandlades med den röda soffan i centrum. Den fick sällskap av ett par röda stolar av den danske designern Verner Panton som de fick efter en TV-inspelning de var med i.. och en stor ljus ryamatta. Tills nyligen hängde där också en maffig lampa, Festival från Orrefors som också köpts begagnad. Men den kändes lite för krävande och ömtålig, så den har nu hamnat i ett annat hem med större takhöjd.
Helen Bjurberg beskriver sig själv som lite rastlös. Hon tröttnar på saker och vill byta ut och göra om.
– Men vi behöver inte köpa nya grejer. Allt vi behöver finns och jag gillar inte att låta saker gå till spillo, säger hon.
Hemma hos scenografen Cian Bornebusch lever svensk filmhistoria.
När man kliver in i lägenheten genom den mörka hallen öppnar sig vardagsrummet med ett stort ljusinsläpp från tre höga fönster. I mitten av rummet tronar en modern soffa som ser nyköpt ut. Det visar sig vara det enda nya föremålet i hemmet. Men den bär redan på film- historia.
Cian Bornebusch har skapat interiörerna till mängder av svenska filmer och tv-serier. Trovärdigt inbodda interiörer som byggs snabbt och rivs efter två dagar.
– Att skapa ett hem tar åratal. Mitt jobb är att bygga scener ser ut som hem. Då duger bara använda saker. Jag letar ständigt upp prylar på loppisar, Blocket och Tradera. Efter filminspelningarna slängs de ofta, och mycket av det jag har hemma har jag tagit med mig, säger hon, och beskriver sin stil med det svåruttalade ordet eklektisk.
Föremål sätter stämning åt ett sceneri. En hund med ilsket utseende fick stå i fönstret hos lärarinnan, spelad av Bibbi Anderson i filmen Elina som om jag inte fanns, för att förstärka strängheten hos rollfiguren. Nu står den gömd högt uppe, men den har fått ett följe av mer eller mindre skavda gipshundar på olika ställen. En stor golvspegel förlänger perspektivet i rummet. Nederdelen, där ramen är trasig döljs av en hylla.
–Nya prylar är själlösa, säger hon, men soffan är skön. Den köptes på Mio till en film om en tjej som just börjat tjäna bra med pengar.
Överallt i lägenheten finns det något att titta på. Neonskyltar, tavlor och andra prydnader täcker väggarna. Trots mångfalden känns det inte rörigt utan det finns ett lugn. Det kan bero på att alla rum i lägenheten har gråmålade väggar. Barnbarnen älskar att vara här, och Cian har inrett ett litet skåp med glasdörr till dockskåp.
– Här är arbetsrummet, åh, det är så lyxigt att ha plats att måla och sy hemma, säger hon, och fortsätter till det lilla mörka köket mot gården, där frukosthörnan med sina mjuka små fåtöljer och det lilla marmorbordet bjuder in till att slå sig ner med café au lait och croissant.
– Det var faktiskt köket jag föll för när vi bestämde oss för att flytta hit. Det påminner om Paris, säger hon.
– Hållbarhet är en lyx som tar tid. Det säger Liselotte Norén som tillsammans med sin man Anders Lindh har skapat ett hem fullt av goda minnen.
Hemma hos dem är det mesta ärvt eller nyskapat av återvunnet material. De ser tid och kunskap som dagens stora lyx, Google och Youtube som bästa hjälpredor för den som vill leva hållbart.
–Visst sparar man både pengar, material, transporter och klimatavtryck om man inte köper nya saker och inte använder jungfruligt material. Priset är tid, men samtidigt blir valen mer genomtänkta och det man har tagit tillvara ger annan känsla säger Liselotte Norén.
Återbruk har varit hennes yrke, hon startade återbruksorganisationen Refo, och har fortfarande många kontakter i branschen.
–Men man behöver inte vara jättehändig. Det finns massor av bra instruktionsfilmer på Youtube till hjälp för den som vill reparera, sy om eller snickra något och det finns många Facebook-grupper där medlemmarna ställer frågor och ger varandra tips.
Vi sitter på den nybyggda verandan. Genom en kompis fick Liselotte tag i växthusfönster från 1930-talet och äntligen kunde utrymmet under balkongen byggas in, något de funderat på länge. Verandabordet snickrade Anders av gammalt virke som blivit över när en vägg i huset revs. Sonen, de vuxna döttrarna och två svärsöner engagerade sig och kom på lösningar.
Hon talar om återbruk som en agil process och ett ständigt lärande som inte tar slut när man blir äldre och som dessutom kan föras över mellan generationerna. Det är kul att skapa något ihop, helt enkelt.
Många av familjens möbler och prylar är ärvda och bär på glädjefyllda minnen och historier.
Men allt arvegods har vi inte sparat. Vissa saker har vi gjort oss av med eftersom de inte är förknippade med roliga minnen. Ur syn, ur sinn!
