AnnonsMiele

Bostadsrätterna räddade innerstäderna

26 jun 2022

Jan Jörnmark, författare, debattör och ekonomihistoriker

I början av nittiotalet skrev jag en doktorsavhandling om den europeiska stålindustrin, men ganska snabbt efter det hamnade jag i ett händelseförlopp som ändrade inriktningen både på både mitt sätt att leva och att arbeta akademiskt. Det var våren 1994 jag snubblade in i en 140 kvadratmeter stor lägenhet i centrala Göteborg som det kostade en kvarts miljon att köpa. Eftersom jag är ekonom var det provocerande, för hur jag än räknade kom jag fram till att den var alldeles för billig jämfört med de villor som mina kamrater samtidigt köpte. Det ledde sedan till att jag gjorde två saker: jag köpte och sålde en rad lägenheter efter varandra, och jag började söka forskningsanslag för att förstå den svenska bostadspolitiken och samhällsplaneringen på djupet. Det gav mig möjligheten att läsa hundratals utredningar och söka igenom arkiv som varit bortglömda i decennier. Det jag hittade fick mig att tänka att jag hade varit grundlurad hela mitt liv.

Trots all retorik om ”social rättvisa” dominerades i verkligheten bostadspolitiken av hyresregleringen från 1942, och som sedan frös hyrorna på samma nivå i tre decennier. Det gjorde att mycket få hyresgäster ville flytta från de allt billigare lägenheterna, samtidigt som ägarna inte hade råd att underhålla fastigheterna. I början av sjuttiotalet blev situationen akut när den svenska medelklassen på allvar började flytta till villor i alltmer utbredda kransområden. Det som till sist räddade innerstäderna var att den lika reglerade marknaden för bostadsrätter liberaliserades 1969. Det öppnade sedan för den första vågen av bostadsrättsombildningar under sjuttiotalet. Eftersom värdena pressats ned på ett rent enormt sätt av regleringen var priserna som hyresgästerna betalade mycket låga, sett med våra ögon. Men för att förstå den prisuppgång som skett sedan dess behöver man ha klart för sig att det var en helt annan produkt man köpte på den tiden. Innerstäderna var svårt förfallna och hade förlorat halva sin befolkning jämfört med några decennier tidigare. De som fanns kvar var i hög grad pensionärer, så underlaget för något större restaurang- och nöjesutbud fanns inte heller.

Bostadsrättsombildningarna skapade en väg ut ur dilemmat. De boende som köpte fick en möjlighet att göra säkra investeringar för att rusta upp sina hus, och med det återkom förvånansvärt snabbt attraktiviteten i det centrala boendet. Det fick bostadsrättspriserna att stiga, samtidigt som bruksvärdeshyrorna var orörliga. På ett självklart sätt ökade det ännu mer attraktiviteten i ombildningarna, eftersom det lyfte fram de dolda värden som fanns i fastigheterna. Processen gick snabbt och efter millennieskiftet ledde det även till en ökad nyproduktion av bostadsrätter i samtliga större svenska städer.

Det fanns stora värden i det som hände, för täta och växande städer är ekonomiskt oerhört effektiva genom att det gör det möjligt för fler att dela på olika typer av infrastrukturella investeringar. En kraftfull kollektivtrafik är till exempel bara möjlig i städer med stort befolkningsunderlag. Urban tätheten skapar också underlag för stark och sysselsättningsskapande servicesektor. Det vi nu behöver är en kraftigt ökad förståelse för dessa positiva effekter, tillsammans med en seriös bild av hur väl föreningar skött sin ekonomi och sina hus under mycket långa tider. Har vi inte det riskerar vi i stället att reglera sönder en av de mest positiva delarna av det senaste halvseklets svenska utveckling.

Fotnot: Lägenheten jag snubblade in i 1994 är idag värd 11-12 miljoner. Jag bor dock inte kvar.

 

Föregående artikel Byggstyrelsen – nödvändig starthjälp eller roten till mycket ont?
Nästa artikel Boverket: Bostadsbyggandet bromsar in

Lämna ett svar

Skriv din kommentar!
Skriv ditt namn här