För att hitta till Kraftvärmeverket Högdalen styr vi mot den höga skorstenen med en liten vit rökplym på toppen. Mer än 800 000 stockholmare är anslutna till fjärrvärme. Praktiskt, effektivt men också mystiskt – vi blev sugna att ta reda på hur det går till.
Krister Elblaus är underhållsingenjör på Högdalen. Han berättar att ett kraftvärmeverk
producerar både värme och el och att Högdalenverket eldas med avfall av olika
slag. Det är hushållssopor, byggavfall, avfall från kontor och andra verksamheter, blött och torrt. Så leder han oss in i en gigantisk labyrint av korridorer och trappor. Det märks
att anläggningen byggts ut några gånger sedan den togs i bruk 1969. Första stoppet kallas Bunkern. En 33 meter hög och 66 meter lång betongbassäng där sopbilar tömmer sitt innehåll.
Cirka 700 000 ton per år blir det. Stora kranar lyfter upp och blandar soporna för att de ska bli jämnt fuktiga och få samma värmevärde innan de hälls ner i en stor tratt. Under den finns ett matarbord som matar in avfallet i pannan. Ungefär 20 procent av allt som
förbränns är plast. Det ger stora koldioxidutsläpp. Därför är det viktigt att sortera ut plast och andra fossila produkter och lämna till materialåtervinning, säger Daniel Löfstedt, som är presschef på Stockholm Exergi.
Han framhåller att energiföretaget jobbar mycket för att främja ett mer cirkulärt tänk. På sikt bör bara det avfall som inte kan materialåtervinnas, exempelvis på grund av att det innehåller gifter hamna i Bunkern. Då kommer man behöva elda med annat, men det ser
man inte som något bekymmer. En vindlande gång leder oss till pannrummet. Det är varmt och luktar lite som en dåligt rengjord grill. Ingen som är höjdrädd, frågar Kristoffer Elblaus,
innan vi kliver ner för en lång trappa. Själva pannan är ungefär 40 meter hög och därinne brinner det livligt – en värme på nästan tusen grader. Här börjar den magiska omvandlingen från brinnande sopor till husvärme och el. I pannans väggar finns det vatten som förångas och driver turbiner. Vi kliver uppåt igen och kommer till ett bullrigt rum där det står en trotjänare, generatorn G1, som stadigt och tryggt levererat värme och el sedan
1969. I utrymmet under sitter kondensorn som konverterar den sista energin ur ångan till fjärrvärme.
Fjärrvärmen distribueras ut genom rör till varje ansluten fastighet. I rören cirkulerar vatten som är mellan 80 och 115 grader. Vattnet är grönfärgat så att man snabbt ska kunna hitta läckor, och det är samma vatten som cirkulerar år efter år. Alla anslutna hus har en undercentral där fjärrvärmevattnet ansluter till husets interna värmesystem. När vattnet avgett sin värme i huset cirkulerar det tillbaka till värmeverket. Det håller då en temperatur på 40–50 grader. Det värms snabbt upp till 80 grader och börjar sin resa igen.
– Högdalenverket producerar både el och värme och är konstruerat så att det går att anpassa produktionen efter behov. Ibland producerar vi mer värme, men om elbrist hotar kan man ställa om till mer elproduktion, berättar Daniel Löfstedt.
Han betonar att det är viktigt för Stockholm att det finns en flexibel lokal elproduktion, det minskar sårbarheten vid toppar. Utanför huset står en stor ackumulatortank. Den är till för att behovsanpassa leveransen. Högdalensverket går stadigt dygnet runt, men på natten är behoven mindre. Då ackumuleras en del av den värme som producerats under natten och distribueras på morgonen när alla ska duscha, säger Kristoffer Elblaus.
Den som levde i Stockholm på 1950- och 60-talen, innan fjärrvärmenätet byggdes ut, kan minnas den lite klibbiga känslan i gatumiljön. Sotgråa fasader, ledstänger och trappor med en tunn hinna av partiklar från kol, olje- och kokseldning. Helt naturligt eftersom det fanns ett pannrum i varje hus och rökgasreningen var minst sagt bristfällig. Fjärrvärmen förbättrade luftkvaliteten i Stockholm drastiskt, säger Daniel Löfstedt, inte utan en viss stolthet i rösten. Man kan hävda att fjärrvärmen också löste sophanteringsproblemet i den
växande staden eftersom man eldade upp avfallet i stället för att lägga det i deponi.
Deponier är sedan många år förbjudna. Därmed inte sagt att sopeldning är den bästa lösningen på sikt. Han återkommer till frågan om återvinning:
– Vi har deltagit i olika projekt med fastighetsägare för att uppmuntra till mer källsortering. Det viktigt att vi alla aktörer – från dem som ansvarar för soprummen vid hushållen och hämtar avfallet till oss som tar hand om avfallet – bidrar för att öka materialåtervinningen.
Sopförbränning genererar en hel del rök. På Högdalensverket är rökgasrenings-anläggningen nästan lika stor som själva kraftvärmeverket. Men koldioxiden kommer man inte åt här. Därför är det extra angeläget att skilja ut plasten ur hushållssoporna. Försök med koldioxidinfångning pågår på Stockholm Exergis anläggning i Värtan, men en snabbare väg är förstås att minska på den mängd plast som förbränns.
