Kriser kan vara oväntade, både storskaliga samhällsstörningar och små alldagliga avbrott – är det något vi vet, så är det att de inträffar.
De senaste åren har vi, beroende på var vi bor, genomlevt tider av torka, skogsbränder och översvämningar, en pandemi, stigande el-, bränsle- och matpriser, ett krigsutbrott i Europa och skjutningar i närområdet.
Vi är alltid förberedda på den senaste krisen vi har genomlevt, men gör det oss bättre rustade för vad som kan vänta oss imorgon?
Om vi har bilden av bunkerpreppern för ögonen – ni vet, den ensamme mannen beredd att försvara sina konservburkar mot grannen – så nej. Att ensam är stark är en myt, vi människor behöver varandra. Inte heller fungerar den senaste krisen som en exakt manual inför nästa. Det finns inget facit.
Vem vill jag vara i en kris?
Vad som däremot finns är grundläggande behov som vi alla delar. Behov av mat och möjligheten att tillaga den även om strömmen har gått, vatten, sätt att hålla värmen på också i ett utkylt hem, en laddad powerbank och en batteridriven eller vevradio, mediciner och första hjälpen. Att så långt det går bygga upp en hemberedskap som tillgodoser de behoven gör var och en av oss mera förberedd vad som än händer.
Minst lika viktig som den egna beredskapen är den grundläggande inställningen till frågan – vem vill jag och vilka vill vi vara i en kris? Vilken roll vill jag ta när det gäller?
Kommer ni ihåg anslagen som under pandemin dök upp i många trapphus? De där grannar erbjöd den som inte kunde gå ut själv hjälp att handla och hämta hem mat och medicin? Minns ni de frivilliga förklädesfabrikerna som startades upp runtom i landet när förråden med plastförkläden och visir sinade på sjukhusen och i hemtjänsten? Och hur kommunerna under skogsbränderna sommaren 2018 tog hjälp av volontärer för att ge räddningstjänsten en möjlighet att vila mellan insatserna?
Ömsesidig hjälp
De här exemplen är inga undantag, de utgör regeln för hur vi agerar när det gäller. När en kris inträffar så hjälper vi varandra – det är vårt de fault-läge som människor. Det gäller både vid traumatiska händelser som terrorattentat liksom vid de små avbrotten i vardagen som ett snöoväder kan framkalla. Behöver vi ge HLR eller donera blod så gör vi det om vi kan. Gäller det att tillsammans skotta fram och putta igång en bil så gör vi också det. Den sortens gemensamma krisinsatser sker spontant och överallt.
På samma sätt som en utbildning i hjärtlungräddning gör oss tryggare att ingripa vid en olycka, så kan frågan om vilken roll vi vill spela för våra medmänniskor också hjälpa oss att kliva in i den rollen när något oväntat väl inträffar.
Vi är varandras största tillgång. Och ömsesidig hjälp är något av det finaste vi har att erbjuda varandra.
Så när ni har sett över er hemberedskap, ställ er frågan – vilka vill ni vara och hur vill ni agera när nästa kris inträffar? Och i väntan på krisen, varför inte bygga upp ett gemensamt krisförråd i er BRF:s samlingslokal och börja preppa tillsammans?
Pär Plüschke startade Preppa tillsammans Skarpnäck i februari 2018.
http://www.preppatillsammans.se
Han håller föreläsningar och workshops inom ramen för ABF:s Preppa tillsammans-projekt, abf.se/prepping.
