Kreativ och klok bostadspolitik kan vara mycket lönsam. Ta München som exempel. Andelen invandrade är med 28 procent högre än i de flesta europeiska städer. Många kom som flyktingar. Ändå är arbetslösheten rekordlåg och brottsligheten i München den lägsta sedan 1980-talet. Polisen löste förra året 66 procent av alla brott och nästan alla mord.
München gör mycket rätt, och bostadspolitiken är inget undantag. Stadsdelar i riskzonen för att bli utsatta har vänts genom en medveten stadsplanering, en blandning av dyrare
och billigare bostäder och rikligt med arbetsplatser även för de minsta företagen. För detta har München ett fastighetsbolag som gör överenskommelser med fastighetsägare och byggföretag, men bygger och förvaltar också fastigheter själv på ett sätt som skapar en blandstad och hindrar att resurssvaga småbarnsfamiljer koncentreras till vissa områden.
Münchens strategi får nu stöd av en ovanligt robust forskningslitteratur som visar på konsekvenser av bristande bostadsintegration. Ett huvudresultat i denna nya forskning är att framför allt yngre barn som växer upp i utsatta boendemiljöer får väsentligt sämre förutsättningar att bli självförsörjande som vuxna.
Kalkyler baserade på forskningen tyder på att ett yngre barn som med olika insatser kan hjälpas att växa upp i en normal omgivning i stället för i en utsatt miljö i snitt kan spara
kommun och stat miljonbelopp. Ett viktigt komplement har varit att främja byggemenskaper av människor som vill designa flerbostadshus så som de vill ha det, ofta i egna lägenheter men generösa gemensamma ytor. München och många tyska kommuner har en snabbfil för bildandet av byggemenskaper, särskilt sådana som främjar integration, vilket de kan göra på två sätt – genom blandning av boende med olika bakgrund inom ett boende, och genom lokalisering i eller nära områden som inte utvecklas väl.
München har avsatt särskilda handläggare på plan- och byggenheter som prioriterar sådana byggemenskaper som kan väntas ge upphov till bredare samhällsvinster. De förbereder lämpliga tomter och hjälper intressenter hitta varandra. På det sättet kan staden utlova att det inte behöver ta längre än 2–3 år från intresseanmälan till färdigbyggt och inflytt. Det kan jämföras med att processen tar 5–10 år i Sverige vilket är särskilt hindrande för byggemenskaper som hoppas kunna integrera familjer med yngre barn. Även finansiering är ofta dyrare och krångligare i Sverige eftersom byggemenskaperna avkrävs mer säkerheter och högre räntor än privata eller kommunala fastighetsbolag.
Många kommuner i Tyskland men enbart några i Sverige har därför etablerat ett system för
borgen under uppförandetiden och en förlustgaranti gentemot hyresgästerna, vilket skapar mer jämna villkor utan någon direkt subvention. Bostadsministern Andreas Carlson utlovade i höstas en ny bostadspolitik som ersätter den förra regeringens investeringsstöd med reformer som ökar tillgången till byggbar mark, förenklar byggreglerna och ger incitament till ökat byggande.
Målet sägs vara att ”fler ska kunna förverkliga sina boendedrömmar”. I väntan på dessa stora reformer kan dock de mer modesta insatser som krävs för byggemenskaper vara en
självklar hävstång för bostadsministerns önskan om att fler skall kunna förverkliga sina boendedrömmar.
Stefan Fölster är författare till den färska rapporten ” Byggemenskaper –
hävstång för socialt hållbar bostadsförsörjning”, Entreprenörskapsforum.
