Många har nog närt en dröm att skriva en roman. Kanske rent av kommit en bit på vägen. Men så har livet och arbetet kommit emellan. Manussidorna blir liggande i byrålådan eller på någon hårddisk. Går att kombinera heltidsarbete med rollen som författare?

Ja, i alla fall enligt Martin Scholz, med eget företag inom plåtslageri. Han är nu, efter många år, i mål med sin roman ”Där vinden är len”. Jag träffar honom timmarna innan
dörrarna slås upp till releasefesten. Han slår sig ner i soffan och konstaterar nöjt att han äntligen ska släppa sin bok som han arbetar på från och till under 16 år. Jag ber honom ge mig en bakgrund till boken.

– Jag har haft en sug sedan jag var liten att åka ner till Baskien i norra Spanien, berättar han. När jag väl kom dit 2008 var det dock en besvikelse. Men jag fick en idé om att åka längre västerut, följa atlantkusten. Då kom jag till ett område som heter Asturien som jag
blev väldigt förälskad i. Dessutom ramlade jag rakt in i en dramatisk historia som utspelade sig för mer än 400 år sedan.

Kort handlar den om en pojke som tidigt blir föräldralös och sätts på ett barnhem. Trots umbäranden lyckas han fly vid tio års ålder, hittar en ny familj och till slut kärleken.

– Jag skulle säga att det är ett historiskt drama, säger han. Men samtidigt följer man min historia, mina många resor ner dit, som längst var jag där i sju månader. Om hur jag försöker ta reda på allt jag kunde om dessa individer och verkligen gå i huvudpersonens fotspår. Det är en historia om verkliga, arbetande människor som brydde sig om varandra, inte om någon som förstör för andra eller blir ohyggligt rik eller nåt liknande. Det är inte de som civilisationen byggs av utan trots allt alla vi andra. Och den här boken handlar om dem och är till dem.

Jag undrar hur han lyckas hålla skrivandet vid liv under alla dessa år.

– Första gången jag var där fick jag hela historien till mig med en gång. Namn, platser och årtal allt det där var liksom klart inne i mitt huvud. Men sedan ska ju allt skrivas ner på papper. Är man ovan vid att skriva gör man många fel. Dessutom skulle många beslut fattas. Skulle jag berätta i första person eller som en slags allvetande berättare? Sedan hade jag ju min firma och min familj. Så projektet blev liggande i omgångar, åren gick. Men sedan bestämde jag mig för att skriva klart boken.

Han menar att den största utmaningen under årens lopp var hans inre strid och tvivel. Tankarna kring att det här går ju inte, hur det är nästintill omöjligt att bli utgiven som förstagångsförfattare. Det är lätt att tappa sugen. Men vid en punkt lossnade det.

– Jag bestämde mig för att göra det som en rolig grej. Det får bli vad det blir, jag har i alla fall skrivit en bok, det kan jag leva med och det är härligt.

När han skrivit klart boken skickade han manus till ett förlag. Han fick, till sin häpnad, ett snabbt svar att de vill ge ut hans bok. Men sedan tog det nästan ytterligare
ett år att rätta alla misstag och redigera klart.

– Det allra roligaste med den här processen var när jag var på plats i Asturien. Det var så väldigt spännande att följa spåren och hitta de gamla boningar där dramat utspelade sig. Jag träffade mängder av människor, präster, bibliotekarier som berättade om livet då och jag har lärt mig mycket.

Hans grundläggande tips till dig som funderar på en bok eller rent av kommit en bit är att inte ta till sig av tankar kring att det inte går.

– Skriv så att du själv tycker att det är roligt, så att du själv skrattar eller gråter, och beröm dig själv – det där var en snygg mening!
Gästerna börjar anlända till festen. Martin tittar upp.

– Det känns jättespännande och väldigt kul. Samtidigt är det lite nervöst, det är en stor dag för mig.