Från och med den 1 april krävs inga tillstånd för att sätta upp bevakningskameror. Men det innebär inte att det på något sätt är tillåtet att sätta upp kameror var man så önskar. Alla övriga regler för kamerabevakning fortsätter att gälla. Grundprincipen är att fastighetsägaren måste kunna visa att behovet av kamerabevakningen väger tyngre än de boendes rätt till personlig integritet. Annars är det ett brott mot GDPR, vilket kan stå fastighetsägaren dyrt. 

Den enda förändringen med de nya kamerareglerna är att fastighetsägaren själv bär ansvaret för att göra bedömningen om vilket intresse som väger tyngst, behovet av kamerabevakning eller den personliga integriteten. Detta behov måste dokumenteras och motiveras med utgångspunkt från faktiska händelser och förhållanden, det måste finnas bevis på att det skett upprepade brottsliga handlingar där kamerorna placeras. Kameror kan alltså inte sättas upp i avskräckande syfte. Man måste också visa på att man försökt och misslyckats med att komma åt den brottsliga verksamheten genom andra mindre integritetspåverkande åtgärder, exempelvis bättre låssystem eller gallergrindar. Dessutom måste fastighetsägaren tydligt informera om bevakningen, exempelvis skyltning.

I slutet på 2024 fick en fastighetsägare i Malmö 200 000 kronor i sanktionsavgift från Integritetsskyddsmyndigheten (IMY) för att deras kameraövervakning var ett brott mot GDPR. Fastighetsföretaget hade satt upp kameror i väldigt många av de gemensamma utrymmen. IMY konstaterar att det har skett incidenter och brott i fastigheten, t.ex. problematik med obehörig åtkomst i fastigheten. Av utredningen framgick det också att det sedan år 2019 har inträffat incidenter i form av bl.a. bilinbrott, stöld, skadegörelse, klotter, inbrott och inbrottsförsök. Fastighetsbolaget kunde också visa på att man försökt stärka skyddet i husen på andra sätt men att det inte lett till önskad effekt.

Men IMY:s sammanfattande bedömning var ändå att bolagets intresse av att kamerabevaka entréer och trapphus inte vägde tyngre än de boendes intresse av att inte bli kamerabevakade där. De enda kameror som ansågs vara motiverade enligt principen om vilket intresse som väger tyngst var de som satts upp i garaget. Fastighetsbolaget hade därmed laglig grund enligt artikel 6.1 f i dataskyddsförordningen avseende bevakningen av garaget. Motiveringen var att kamerabevakning av garage är mindre känslig, eftersom enskilda inte behöver passera dessa utrymmen för att ta sig till sina bostäder, och inte heller uppehåller sig där under längre stunder.

Beslutet om sanktionsavgifter visar att det är mycket tuffa krav på att få sätta upp kameror i gemensamma utrymmen, särskilt i de som de boende måste passera. Och att en brf-styrelse gör klokast i att ta externa råd innan man sätter upp kameror.

Beslutet om sanktionsavgiften för fastighetsbolaget i Malmö finns att läsa i sin helhet på IMY:s hemsida.