KRÖNIKA: Värdet av att vårda sin historia
Kärlek vid första ögonkastet. Föremålet för min beundran var en formfulländad, benvit, blank fyrtiotalsstol. En brusfåtölj. Längst ner i den stora hallen, där loppishandlarna brukar hålla till på Antikmässan, i en stilig monter tronade den. Vid den här tiden, för tjugo år sedan, var byggnadsvård på en antikmässa något nytt och ovanligt.
I montern stod Göran, som passionerat talade om att rädda fina originaldetaljer. Specialintresset var VVS. Som veteran i branschen hade han samlat på sig fullt fungerande gamla handfat, badkar, blandare, vattenklosetter och omsorgsfullt renoverat dessa. Som annars skulle ha kastats. I hans monter fanns några riktiga rariteter, bland annat min skönhet med svart bakelitsits. Affären gjordes upp och jag fick låna en transportvagn att köra ut min fyndtoalett med för hemtransport. Det var många skämtsamma tillrop på vägen ut, av typen ”skitsnygg”, och när jag passerade genom finmontrarna med rokokomöbler så höjdes ett och annat ögonbryn.
Toastolen med tillhörande handfat hamnade i vårt sommarhus och vi beställde installation av en lokal firma. Kommer aldrig glömma den unga VVS-killens förvånade min och frågan han ställde på bredaste östgötska: ”Ska ni verkligen sätta in en gammal toalettstol?”
Byggnadsvård är idag en folkrörelse, många av landets hembygdsföreningar och hemslöjdsföreningar går i bräschen för att anordna kurser i återbruk, bland annat i fönsterrenoveringar. Bland pionjärerna var Gysinge som grundades som en motrörelse mot nedrustningen av gamla hus i Sverige. Synen är att hus, likt människor, är individer och har en själ. Det finns goda skäl till varför man ska bekanta sig, lyssna och känna in sitt hus innan renoveringen drar i gång.
Många ovarsamma renoveringar har genom åren gjorts och sker tyvärr fortfarande. Intentionerna är i de flesta fall goda: till exempel att isolera och energieffektivisera. Men det är alltid sorgligt att se hur originalfönster med handblåst glas och bågar av långsamvuxen furu byts ut mot planglas och aluminiumprofiler. Det är inte bara reflektionerna i det gamla glaset som försvunnit, även en bit av husets själ och ögon har gått förlorad.
I styrelsen för vår förening i Vasastaden i Stockholm ställs vi hela tiden inför utmaningar: ökade kostnader för fjärrvärme, vatten och avlopp, nya krav på hanteringen av sopor och behovet att vårda och underhålla huset. Fastigheten från 1926, byggd i nyklassicism, har en dramatiskt utformad entré. Direkt från gatans dagsljus kliver man rakt in något som liknar en egyptisk gravkammare utsmyckad med muralmålningar på väggarna. En vurm för orientalism i rådde i världen efter upptäckten av Tutanchamons grav (fyra år innan huset uppfördes). Huset var modernt för sin tid och byggdes med centralvärme, badrum och toaletter i alla lägenheter. Alla originalfönster med spröjs finns kvar (nyrenoverade) och jag gläds när jag kliver in den numera pietetsfullt restaurerade entrén.
Först kartlade en byggnadsantikvarie entrén och trapphusen. Sedan handlade vi upp en dekormålningsfirma som skrapade fram originalutförandet, under lager av övermålad färg, och återställde utsmyckningarna med rätt kulörer. Det långsamma hantverket med anor från antikens Rom engagerade föreningens medlemmar. Dag för dag kunde vi följa hur den gamla entrén återskapades. Nu är vi stolta över att vi vågade vrida tillbaka klockan hundra år. Entrén har ett estetiskt värde för både boende och besökare. Och ”Swedish grace” är något som mäklare gärna lyfter fram i sina prospekt.
