Min man drömmer om att bo i ett kollektiv. Han och en vän har redan byggt en egen kollektiv by, ja i fantasin alltså. De har bockat av vilka vänner som ska bo i de olika husen, för ja, man ska tydligen ha sitt eget lilla hus utöver flera större gemensamhetsutrymmen. Det är nästan så långt gånget att de börjat leta efter en verklig tomt till denna imaginära by.

Det är då jag protesterar lite vänligt. Eller ja, det kan ju tolkas som passivt aggressivt om man ska vara ärlig. Vill ni verkligen bo så nära varandra och dela andras ovanor. Varje dag? Och tänk om någon säljer sitt hus – då kan ni ju inte kräva ett en likasinnad kompis flyttar in. Och så nämner jag en bekant som maken för allt i livet inte vill komma nära, vad skulle hända om den flyttar in?

Men drömmen lever. En mardröm om du frågar mig. Jag kan inte tänka mig något värre än att dela frukostbord med folk som jag inte själv valt. Det är knappt att jag vill dela det med
min egen familj. Eller att tvingas äta det nån annan lagat som de hävdar är nyttigt. Vilket innebär att de kan äta sågspån bara för att det inte innehåller något som är gott, men det rensar ju uppenbarligen magen. Eller, att tvingas höra den där kompisen älta samma sak dag och natt, som du kanske står ut med att höra en gång var fjortonde dag – men till varje kaffeslurk?

Bara det där med att vi alla tål olika mycket damm, olika mycket ogräs, olika mycket stök omkring oss innan vi imploderar. Sådant smått som kan starta om inte världskrig så i alla fall
grannhat. Ett kollektiv borde komma med tvingade terapitid en gång i veckan. I grunden är sambestämmande en fin sak. Jag har suttit med i bostadsrättsföreningens styrelse, man är ju en nyfiken människa som vill vara med när besluten om ens boende och ekonomi fattas.

Men styrelser kan bestå av allt från briljanta människor till de som inte ens fattar hur dags mötet ska börja. Från de som vet hur saker ska skötas, till de som tror att de vet och har erfarenhet från 1900-talets mitt och inte tror att några regler ändrats sedan dess. Och så den som häpet vägrar acceptera att alla faktiskt inte är superintresserade av nya odlingar som ska ”delas och skötas av alla”. Fördelen med bostadsrättsföreningen är ändå att vi efter mötet och mellan trädgårdsfixdagarna med tillhörande trevlig grillstund kan gå in till våra egna bostäder. Och stanna där om vi vill. Nä, jag är ingen kollektivmänniska på det viset. Makens kollektiv-by skulle definitivt innebära skilsmässa, så kompromissen har så här långt varit bostadsrätt.

Men det finns sätt att göra sig oändligt älskad och liksom förlåten i förväg även i ett kollektiv. Sonen vet. Han var tonåring när vi flyttade in i bostadsrättsföreningen. Ett par månader
senare, på Alla hjärtans dag, knackade han på hos de gamla damerna i trappuppgången och gav dem varsin ros. Han kundedärefter ha haft högljudda fester varje helg, de älskade honom oavsett. Så ge varandra en blomma, ett leende, ett försök att förstå och leva livet tillsammans. Det kan ju faktiskt berika din stund på jorden.