I diskussionen om smart energi står gissningar och överdrifter som spön i backen. Jag skall därför ge några högst personliga slutsatser efter att ha följt forskning och energipolitik under många år.

För det första talar visserligen en hel del studier för att smartare elnät, effektstyrning, lagring och effektivisering skulle kunna spara el och utjämna effekttoppar. I själva verket har elförbrukningen redan pressats några procent efter topprisåret 2022. Mellan tummen och pekfingret är potentialen ytterligare 10 procent av en total elförbrukning på125 TWh.
Det finns dock flera aber.

Det första är att smarta system kostar även i bästa fall. I verkligheten är verktygen trubbiga. Elbolagen inför till exempel effektavgifter trots att forskningsstödet är närmast obefintligt. Komplicerade avgifter minskar genomslaget. Det hjälper dessutom måttligt att alla kunder utjämnar sin egen förbrukning när syftet är att minska toppar i systemet. Energiministern drar nu i handbromsen, men inga alternativ dryftas. Helst borde incitament ges att förbruka mycket när andra kunder förbrukar lite. Också andra ekonomiska inslag i energipolitiken skaver. De flesta ekonomer menar till och med att elskatter är kontraproduktiva. Vi skall ju tvärtom förmås att elektrifiera.

Utmaningen ställs på sin spets av införandet av elbilar. Om alla bilar byts mot elbilar så skulle elförbrukningen öka med ca 10 procent, dvs lika mycket som smartare energisystem kan spara. Elen finns i någon bemärkelse. Utmaningen är att styra laddningstider till timmar med litet effektuttag. På sikt kan elbilar rent av bidra till att utjämna effektbehovet. Men vi är långt ifrån fungerande teknik och ekonomiska styrmedel för att uppnå detta. Det går inte att bygga ut vindkraft nämnvärt, även med subventioner. En stor del av den svenska vindkraften har gått mer förlust under många år, och kantas av konkurser. Elpriset går mot noll när det blåser. Då är det svårt att tjäna pengar. Därtill är underhållskostnader större än väntat, i synnerhet för havsbaserad vindkraft.

Möjligen vore det bättre att acceptera flera gaskraftverk som under korta perioder kan köras när elpriserna är mycket höga. Det är ingen idealisk lösning, men kan vara en övergång tills det finns tillräcklig lagring eller planerbar energi. Kärnkraft är också dyr och för med sig ekonomiska risker. Jag är inte kategoriskt för kärnkraft. Men givet de osäkerheter
som finns och avsaknad av enkla lösningar så tror jag att vi måste sprida riskerna och upprätthålla en mix i energisystemet. Slutligen framstår det som ett givet läge att testa tekniksprång. Även 1970- och 1980-talens oljekriser vållade stor osäkerhet om priser och energiteknik. Sverige investerade tidigt i energiteknik som värmepumpar och åstadkom tekniksprång där. Fjärr- och kraftvärmeverken blev en lyckoträff som gjorde att vi blev av med sopberg tidigt. Kärnkraft var ett rimligt svar på 1970-talets oljekriser och en teknologisk prestation. Asea byggde 14 kärnkraftsreaktorer i Norden under 19 år, från första spadtaget till att den sista reaktorn var i drift.

Även nu finns många möjligheter. Försök med djupborrade brunnar till jordskorpans varmvatten ser lovande ut på sina håll. Flera nordiska företag har små kärnreaktorer på gång som kan bränna tidigare kärnavfall. Inte minst behövs ett nytänk om rätt styrmedel för smart energi.