Många har nog blickat upp mot Söders höjder och undrat över det stora solitära 1800-talshuset som ser ut som det flugit dit från Strandvägen. Laurinska huset kallas det, adressen är Bellmansgatan 6, men vem var Laurin? Varför byggdes huset på Söder? Och hur lever man där i dag?

En del svar finns i en nyutkommen bok, Laurinska huset, skriven av Bengt Bernström och han syster Mimi Bernström. Deras farföräldrar hyrde en paradvåning högst upp från 1940-talet till mitten av 1960-talet och ansågs ha Stockholms mest magnifika utsikt. Farföräldrarnas bostad var stor men relativt sliten. Hyran var låg, i dag tillhör huset bostadsrättsföreningen Bössan 11, och våningen lär senast ha sålts för 38 miljoner. På ett bokmingel i den lilla bokhandeln på S:t Paulsgatan en januarilördag berättar Mimi Bernström om hur idén till boken föddes:

– Visst hade vi många barndomsminnen från Bellmansgatan 6, men ingången till skrivandet var en helt annan. När vi gjorde research för en bok om beredskapsåren hittade vi en uppgift om en nazicell som funnits i huset. Ett par rådiga och vid den tiden mycket kända damer, fru Elsa Thulin och hennes väninna grevinnan Amelie Posse, avslöjade vad som försiggick i källarlokalen, och nazisterna åkte ut. I avslöjandet spelade även den trogne portvakten en viktig roll.

Den historien ledde till att syskonen började forska efter fler spännande historier. De var medvetna om att huset hade hyst många berömda personer genom åren. Men var också intresserade av dem som verkade i skymundan och som bidrog till grannsämja och trivsel.
En dörröppnare blev Olle Wästberg, liberal politiker och skribent. Han var en av de drivande när bostadsrättsföreningen tog över fastigheten 1979 och hade släktband både till Elsa Thulin och till Hanna Pauli – berömd konstnär. Den senare bodde i huset redan när huset bara hade några år på nacken.

Huset var tänkt att vara en startpunkt på en ny paradgata, ett Strandvägen på Söder. Arkitekten Valfrid Karlson var begåvad, vann arkitekttävlingar men fick inte många uppdrag. De stolta planerna på att göra om övriga Mariaberget och Söder Mälarstrand stoppades av en lågkonjunktur. Det magnifika huset verkade dock inte alldeles bekvämt att bo i. Evert Taube bodde där med sin familj ett par år i slutet av 1920-talet. I brev och visor vittnar han hur kallt där var om vintrarna.

Huset renoverades och byggdes på. Hiss installerades. Men när ombyggnaden var klar 1930 flyttade inte Taube tillbaka till lägenheten. Senare när de ville det på 1960-talet fick de inte. Evert Taube ansågs för bohemisk. Den stora ombyggnaden och moderniseringen pågick för fullt sommaren 1929. Taket hade lyfts av på vinden ovanför familjen Laurins etagevåning. Carl G Laurin var en av dåtidens mest kända stockholmare. Ägare till Norstedts förlag, kritiker, konstsamlare. Tursamt nog fanns det mesta av konsten på nedre etaget när ett stort oväder slog till. Skyfallet dränkte Laurins våning och det tog tid innan det torkade och arbetet med att bygga upp det nya våningsplanet ovanför kunde fortsätta. Våningen snett ovanför var den som familjen Bernström flyttade in i ett decennium senare.

I boken skildras Laurinska huset som väldigt öppet förr med en blandning av människor. Mona Wahlgren dyker upp på minglet. Hon arbetade i hemtjänsten i Maria i början av 1980-talet medan hon pluggade till journalist. Hon blev nära vän med några av husets äldre invånare. Libyenfödda operasångerskan Isobel Ghasal-Öhman var en färgstark dam med ett omfattande nätverk av kulturpersonligheter. Vänner och grannar bjöds varje år in till hennes födelsedag den 19 december. Hon hade levt ett spännande liv och ville få hjälp med att skriva om sina minnen.

– Isobel hade mycket att berätta, men det var svårt att verifiera alla uppgifter, säger Mona.
Genom Isobel lärde Mona Wahlgren känna operasångerskan Märta Delin Linnqvist och hennes man målaren Hilding Linnqvist som bodde ett par trappor ner i huset. Mona fick ärva Märta Delin Linnqvists efterlämnade papper och håller i dag på att skriva en bok om konstnärsparet.

Nils Juto och Peter Bork bor sedan ett decennium i en paradvåning på två trappor som de har topprenoverat i stil med husets byggår. De har rivit väggar och lagt in gamla golv som de köpt från Österrike. Våningens kakelugnar var borttagna men de har ersatts med öppna spisar som köpts in från bland annat London och med antika kakelugnar.

– Alla går att elda i, säger Peter Bork stolt.

Brasorna sprakar till och med i det fantastiskt utsmyckade badrummet. I bostadsrättsföreningen Bössan 11 finns 32 lägenheter, omkring 20 större och ett antal mindre. Eftersom bostadsrättsföreningen bildades redan 1979 har bostadsrättsinnehavare genom åren förändrat sina lägenheter. En del har bevarat mer av det ursprungliga, medan andra har rensat bort stuckaturer och bröstpaneler. Några av de stora lägenheterna har delats av, och några gamla butikslokaler har blivit lägenheter.

I dag finns det som i så många föreningar medlemmar som gärna vill återställa trapphuset till ursprunglig glans, medan andra gillar en med avskalad stil. Också gården skulle behöva lyftas och få tillbaka sin grönska, anser de. Den idylliska tid då portvakten David Sjöberg hjälpte till att piska mattor och huset rymde tjänstefolk, många barn och gäster är avlägsen. I dag är det mer stilla. Porttelefoner och kameror håller obehöriga borta.

– Förr var det vanligt att kända människor släppte in journalister att göra hemma- hos-reportage. Dagens innevånare är betydligt mer privata. Det är några få som släppt in oss och velat medverka i boken. Det är en annan tidsanda, säger Mimi Bernström.