Arkitekten Susanna Bremberg älskar funkis. För några år sedan fann hon sitt drömboende – en bostadsrättstrea i ett välbyggt och välvårdat hus i Smedslätten, Bromma. Huset är fullt av bevarade detaljer från byggåret 1940. På balkongbordet står kaffet uppdukat och Sture Fröléns arkitektritningar från 1939 ligger utbredda. Enkla och precisa.

De tidiga funktionalisterna tänkte alltid på ljuset. 1940 – 1950-talet anses av många vara efterkrigstidens guldålder i svenskt bostadsbyggande. Man ansåg sig ha råd med förskjutningar så som burspråk, nischer och alkover. Man arbetade fortfarande med gedigna material men var måttfull med dekorationer.

– Allt höll hög kvalitet och funktionen gav formen, säger Susanna Bremberg. I sin trea på 75 kvadrat har hon ljus från tre väderstreck. Eftermiddagssolen kommer in genom fönstret i badrummet. Balkongen vi sitter på känns skyddad eftersom den är lite indragen mot fasadlivet. Utsikten är bedårande mot en park som sluttar ner mot Mälaren.

Försommargrönskan lyser. Husen i området står inte i vägen för varandras sjöglimt. Det är vackert placerade i naturen och fasaderna är både enkla och livfulla. Mellan husen finns gröna gräsmattor och välskötta träd. Barnen i området brukar leka ute på kvällarna. Hur är det då under den mest kulna och dimmiga vinterdagen?

– Då är det som att befinna sig i styrhytten på en båt, säger hon, när vi står vid perspektivfönstret i vardagsrummet. Tidigare bodde Susanna Bremberg i ett av de berömda Per Albin-husen i Ålsten. Även det ett drömboende som hon lämnade vid en skilsmässa. Området i Smedslätten hade hon haft span på länge.

– Jag brukade springa förbi på väg till jobbet och tyckte att platsen var så behaglig. När jag flyttade in i min lägenhet kände jag att jag hade allt jag behöver. Allt andas omsorg. Jag kände omedelbart att de som ägt och vårdat huset har gjort det med kärlek. I tvättstugan fanns inte ett ludd när jag kom ner dit första gången. Rabatter och trädgården var så fint skötta. I dag är de två som bor i lägenheten. Köket, långsmalt, är på 1930-talsmanér tänkt att manövreras av en person, med allt praktiskt tillgängligt inom få stegs avstånd.

Susanna Bremberg undervisar arkitektstudenter på KTH. Hon är intresserad av bebyggelsevård men har arbetat i många år med att utforma nya bostäder. Något som hon tycker är mycket intressant.

– Visst, ekonomin styr. Det anses inte lönsamt längre att satsa på material som håller över tid. Dessutom har vi kommit långt från funktionalismens tankar om ljusinsläpp och det enkelt vackra. Numera är det formfaktorn som styr, ju fler hörn desto dyrare anses det bli, säger hon. Vi hamnar i ett resonemang om modernt bostadsbyggande. Att det på många ställen byggs både för högt och för tätt, med hårdgjorda ytor så att vattnet inte har någonstans att ta vägen. Marken är dyr och byggaktörerna vill få in så många säljbara kvadratmetrar som möjligt. Talet om hållbarhet är ofta ihåligt eftersom kvaliteten på det som byggs inte värdesätts långsiktigt. Vi släpper ämnet. Det är roligare att fundera över hur byggnader som finns ska tas omhand.

– Framtiden är redan byggd. Vi borde sluta riva och i stället bygga om och bygga till. Att meja ner miljonprogramsområden löser inga sociala problem. Vi som sitter vid ritborden borde tänka mycket mer på den ekologiska och sociala hållbarheten. Andra upplåtelseformer? Småskalighet, platser att mötas på. Jag tror även att kollektivhusidén skulle kunna få en renässans, säger hon. Själv fick hon fick med sig kärleken till funktionalismen och folkhemmet hemifrån. Hon växte upp i Nockeby familjehotell på Gubbkärrsvägen 29. Ett kollektivhus som stod klart 1952. Och som ritats av Backström & Reinius. I dag ses huset som ett mycket fint exempel på tidens folkhemsarkitektur, ett byggande som präglades av sociala tankegångar och hög kvalitet.

– Min mamma älskade funkis. Hemma hade vi boken Acceptera från 1931 som var skriven av några av den svenska funktionalismens pionjärer. I både det stora och det lilla pågår en ständig dragkamp mellan ekonomi, estetik och funktion. I bostadsrättsföreningen diskuteras hur renoveringar ska genomföras för att anpassa huset till moderna energikrav utan att göra våld på det vackra.

– Att sätta in en extra energiruta i våra perspektivfönster visade sig alltför dyrt och våra smäckra entréer är vi rädda om, så här vann varsamheten om de befintliga fönstren, säger hon. Att enbart tänka på funktion på bekostnad av ekonomi och det vackra tror hon inte på. Överdrivet energisparande i kombination med hårdisolering kan skapa fuktproblem och för täta hus.

– Vårt bidrag till den gröna omställningen i just vårt hus från 40-talet är kanske att skruva ner temperaturen lite i stället för att isolera mer? Nu är vi tillbaka i det oundvikliga ämnet – kortsiktigheten och bristen på helhetssyn i byggbranschen. Hur lätt det är att skada ett gammalt hus genom att isolera för mycket så att det uppstår röta.

–Det är typiskt att det dykt upp en helt ny yrkeskategori i byggbranschen – fuktkonsulterna, säger hon. Nästa stora fråga i föreningen är hur sophanteringen ska lösas. Sopsortering kräver ytor, ska man använda källarutrymmen eller bygga miljöhus på gården. Ett för flera föreningar att dela på eller flera så att det blir kortare väg att gå?

– Det är inte så klokt att använda uppvärmd yta till sophantering, men miljöhus ute kan förfula miljön, det får inte bli för plottrigt, funderar hon. Vi beundrar det vackra trappräcket på vägen ut på den sommarvarma gården som doftar efter årets första gräsklippning. Det är dags för fotografering. Och utifrån gården ser vi tydligare kvaliteterna i de vardagliga fasaderna.