Nyproducerade bostadsrättshus är ofta så illa byggda att de måste renoveras redan efter tio eller tjugo år. Avlopp, tak och fasader som förväntas hålla i 50 år har då redan tjänat ut. Kostnaderna faller ofta på de unga bostadsrättsföreningarna eftersom byggarnas ansvarstid precis löpt ut.

Men hur kan det komma sig att bostadsbyggarna verkar ha släppt all samlad kunskap om hur man bygger hus som passar för vårt nordiska klimat? Vi frågar Erik Stenberg, arkitekt och bostadsforskare som i medier har talat om en tickande renoveringsbomb. En dimmig januaridag ses vi på hans arbetsplats på KTH. Som forskare talar han gärna om det långa perspektivet. På skärmen tar han upp en tidsserie över bostadsbyggandets upp och nedgångar sedan 1920-talet.

– I dag finns bara spillror kvar efter den tid då Sverige hade ambition att bygga sunda och väl fungerande bostäder åt alla, säger Erik Stenberg.

Han förklarar att åren fram till mitten på 1960-talet präglades av ett hantverksmässigt och industriellt avancerat byggande. Man samlade kunskaper som delades i branschen. Perioden efter kriget kännetecknas av ganska hög byggtakt och det fanns strikta normer för hur bostäder skulle utformas för att få statliga bostadslån. Kungliga bostadsstyrelsen gav 1954 ut skriften God Bostad som byggde på funktionsstudier och bostadsundersökningar som gjorts sedan 1930-talet.

– På 40–60-talen byggde man robusta hus som är ganska enkla att underhålla. Lösningarna var standardiserade och det fanns en gedigen kunskap som understödde regelverket, säger han.

Men på 1970-talet inträffar oljekrisen. För att spara energi börjar man att bygga mer isolerade och sedan tätare hus. Då kom en reaktion mot efterkrigstidens stela normer. Man behåller ett mer industriellt byggande för att möta andra bostadsbehov.

– Kvalitetsutvecklingen hängde inte med. Konsekvenserna visade sig snabbt. I 80- och 90-talshusen fanns det också massor av byggfel. Många minns avslöjandena om flytspackel och sjuka hus.

Erik Stenberg beskriver också 80-och 90-talen som en lekfull period, där man experimenterade med klassicistiska former. Men 90-talskrisen stoppade den utvecklingen. Perioden 1995 – 2015 retirerar stat och kommuner. Bostadsbyggandet överlåts helt till marknaden.

– Byggföretagen inser snabbt att det som lönar sig bäst är att bygga sjönära lägenheter med stora balkonger för en köpstark kundkrets. Det blir också en självklar strävan för unga att äga sitt boende, säger han.

Han framhåller också att kommunerna vill ha bra betalt för marken, samtidigt som de har ett kvantitetsmål att bygga så många lägenheter som möjligt. Samtidigt vill byggentreprenören få till så mycket säljbar yta som möjligt. Följden blir att man bygger tätt, och att lägenheterna ofta blir små. Till detta kommer systemet med egenkontroller – där entreprenören själv besiktigar och godkänner sitt eget arbete. Erik Stenberg är mycket kritisk och menar att egenkontroller inte fungerar.

– Den period vi befinner oss i nu, från 2015, kallar jag den neoliberala, där byggandet styrs av ekonomiska villkor snarare än av kunskap om hur man bygger. Byggnormer luckras upp ytterligare. Det som blir kvar är energi- och miljöklassning.

Han är orolig över hur de bostäder som byggs i dag kommer att stå sig i framtiden. De är inte robusta som äldre hus, utan är fulla av modern teknik för ventilation och värme som är komplicerad och behöver underhållas. Men finns kunskapen?

– Vi har stor brist på arkitekter, ingenjörer och byggare med rätt kompetens. Eftersom det slarvas så mycket vid byggena kan man inte lita på att rör är dragna på rätt ställen och att tekniken går att underhålla, säger han. Det för med sig att många av de nya husen kommer att vara dyra att hålla i skick och svåra att bygga om för framtida behov. Ansvaret för husens framtid ligger på fastighetsägarna det vill säga bostadsrättsföreningarna, eftersom bostadsutvecklarna lämnar över ansvaret till föreningen så fort huset är inflyttat.

Han framhåller att det under senaste decennierna funnits tre sorters entreprenörer som bygger bostadsrätter. Dels de traditionella byggmästarna, som sätter en ära i att bygga bra hus, dels byggjättarna som inte har så många hantverkare anställda utan anlitar underentreprenörer, ofta i många led. På senare år har det också tillkommit bostadsutvecklare som inte kan något om att bygga hus men som är duktiga på att sälja. Ett extremt exempel är Oscar Propertys. Erik Stenberg funderar en hel del över hur skutan ska vändas:

– Vi behöver hitta tillbaka till en balans mellan kunskapsuppbyggnad och tillämpning. Kunskapen borde samlas i regelverk, inte i handböcker hos de enskilda byggarna, säger han, och tillägger att det ligger stora utmaningar i att förena låga klimatavtryck med hög kvalitet i byggandet. Problemen ser ungefär likadana ut i nästan hela världen ända sedan Lehman Brothers-kraschen.

– Man har försökt bygga bort bostadsbristen i storstäderna. När man bygger fort och dessutom ska möta nya klimatkrav kan det lätt bli kvalitetsbrister. Han framhåller Schweiz som ett föredöme. Där har man förvaltat byggmästarkunskapen väl och behållit samhällets krav och kontroller. En bidragande faktor är också att det finns fler kooperativa modeller. Det ger en bättre byggkultur.

– Det är svårt att bygga hus. För att höja kvaliteten krävs bra beställare, bra byggare, bra arkitekter och bra finansieringsmodeller, säger han.