Det har skett något väldigt konstigt med byggkostnader, i synnerhet för byggen som beställs av valda representanter. Detta har stor bäring även för våra bostadsrättsföreningar. Vi väljer ju också styrelseledamöter som ibland är oerhört kompetenta och engagerade, men ibland kan vara byggbranschamatörer eller rentav ha dolda intressen.

I flagranta fall kan bedrägeri uppmärksammas, som när byggföretagaren från Södertälje och hans nätverk systematiskt mjölkade bostadsrättsföreningar på miljoner. Vid nyproduktioner satt han kvar i styrelsen i flera år och hindrade att de boende fick insyn i ekonomin. Mindre uppmärksammat är det som inte ens är olagligt och kanske inte tillräckligt stort för att dra till sig granskning. Det kan därför vara illustrativt att se på stora projekt beställda av valda församlingar som har skärskådats. Nyligen uppmärksammades till exempel hur kyrkofullmäktige i S:t Johannes församling gjort exceptionellt dåliga affärer där de samtidigt lyckades tillskansa sig själva exklusiva lägenheter och parkeringsplatser. Det ledde till att församlingen fick ge bort sin stora fina kyrka till Katolska kyrkan. Det är oklart om något i detta ens var olagligt.

Ett annat exempel är hur politiker i Kiruna köpte ett nytt badhus på löpande räkning. Kostnaderna har skenat från beräknade 360 miljoner kronor till 1,4 mdr och det är inte färdigt ännu. Längs vägen framkom att Peab hade fakturerat många fler timmar än de hade arbetat enligt personalliggaren. Överfakturering, byggfel och misstänkta lagbrott har dokumenterats – men i stället för att vidta rättsliga åtgärder mot dem man själv utpekat som ansvariga har kommunledningen satt sitt hopp till skattekollektivet via staten och LKAB. Trafikverket bet däremot i det sura äpplet och sa upp avtalet om byggandet av Västlänken med konsortiet där NCC ingår.

Skälet anges vara att de gynnat sina egna intressen i upphandlingar och genomförande på Trafikverkets bekostnad. Ibland är fusket så grovt att det faktiskt leder till åtal som mot tre chefer i Bravidas Malmöavdelning för att ha överfakturerat Region Skåne och Örnsköldsvik genom att fakturera för utfört arbete som aldrig genomförts. Man kan hävda att dessa exempel är anekdotiska, men den övergripande statistiken talar ett annat språk. På 70-talet kostade en meter tunnelbanebyggnad motsvarande en Volvo 240. Idag kostar en meter tunnelbana motsvarande fyra nya
Volvo XC60. Volvon byggs under rejäl konkurrens och köps av välinformerade kunder. Tunnelbanan beställs i en politisk process och genom en myndighet, Trafikverket, som har svällt till
mångdubbelt fler anställda utan att någon riktigt verkar kunna förklara varför. Kostnadsexplosionen gäller allmänt för byggen och infrastruktur som beställts av politiska församlingar.

Vi vet inte hur helhetsbilden ser ut för renoveringar som bostadsrättsföreningar beställer. Men presumtionen måste vara att en styrelse lätt kan råka ut för saltade eller bluffakturor.
Skillnaden mellan dessa är hårfin. För att bevisa brott är beviskraven dessutom höga och straffen låga. Och mycket överfakturering som inte är rätt eller rimlig kan ändå vara laglig. Därför är det viktigt att sätta i system att flera i styrelsen går igenom fakturorna regelbundet och att medlemmar har mod att ställa frågor även om det känns obekvämt. Att agera tidigt kan göra hela skillnaden. Det bör vara lätt för medlemmar att begära att externa experter tillfrågas om rimligheten i offerter och fakturor. Och viktigast av allt är förstås att vara noga med vilka som väljs till styrelsen.