Det började en måndag, eller snarare: natten till en tisdag. Genom väggarna i lägenhetshuset tillhörande min lilla bostadsrättsförening i Malmö ekade okvädesorden. Hora, fitta. Kuk. Fan.
Alla med utdragna vokaler. En arg mansröst. H-o-o-o-ora. Jag gjorde som man gör när man vaknar mitt i natten, lystrade, försökte placera orden, ljuden – var kom de ifrån? Vad var det jag hörde? Och då: tystnad. Jag somnade om. Tänkte inte särskilt mycket mer på det. Vaknade morgonen därpå och mindes nattens vakna minuter vagt, som om det varit en dröm. Jag hade varit rädd i stunden, orolig, men det försvann bort med
