Det började en måndag, eller snarare: natten till en tisdag. Genom väggarna i lägenhetshuset tillhörande min lilla bostadsrättsförening i Malmö ekade okvädesorden. Hora, fitta. Kuk. Fan.

Alla med utdragna vokaler. En arg mansröst. H-o-o-o-ora. Jag gjorde som man gör när man vaknar mitt i natten, lystrade, försökte placera orden, ljuden – var kom de ifrån? Vad var det jag hörde? Och då: tystnad. Jag somnade om. Tänkte inte särskilt mycket mer på det. Vaknade morgonen därpå och mindes nattens vakna minuter vagt, som om det varit en dröm. Jag hade varit rädd i stunden, orolig, men det försvann bort med dagens göromål.

Sedan, några dagar senare, fortfarande en vardag, vaknade jag igen. Fitta. Hora. Helvete. En blixt från klar himmel. Visst var det en arg mansröst – och vem var det han skrek på? Jag lyssnade mer noggrant den här gången. En näve slog i bordet. Hörde jag någon annan, lyssnade jag på ett bråk? Misshandel. Men mannens röst ekade ensamt. Jag hörde bara honom och könsorden han vrålade. Jag visste vad jag borde göra, jag borde ringa polisen. Jag kände det. Detta var inte bra. Och då: tystnad. Som från ingenstans låg natten tyst i huset igen. Det tog längre tid för mig den här gången, men jag somnade om. Vaknade, men glömde inte bort vad jag hört under natten.

Ytterligare några nätter med samma procedur. Men jag gjorde ingenting. Varför gjorde jag inte det? Utöver den pockande oron tillkom skammen över min passivitet. Det var något som jag inte kunde sätta fingret på. Mannens röst var alltid den enda jag hörde. Och vem kunde det vara? Vi är bara trettiotvå stycken boende i min bostadsrättsförening, jag borde kunna tänka mig till vem det var som skrek.

Efter en ovanligt högljudd natt – ho-o-o-ora – bestämde jag mig: nej, nästa gång ringer jag polisen. Jag hade tvättid, gick ner i tvättstugan, och på väg upp mötte jag min granne, en man som bor vägg i vägg med mig. Han stannade mig, jag satte ner den blå IKEA-kassen på marken. Du, sade han. Vaknar du också om nätterna?

Jag kände genast lättnad, att jag inte var den ende som hörde det obehagliga om nätterna. Jag sade till min granne att jag planerade att ringa polisen, att jag skämdes över att jag inte gjort det tidigare. Han såg på mig med skeptisk blick, sade: Jag tänkte börja med att sätta upp en lapp, jag har redan skrivit en.

Medan jag läste, en handskriven sak med mycket syrlig ton som påpekade att det faktiskt bor barn i huset och de ska inte behöva vakna till gastandet av könsord, förklarade min granne situationen för mig. Nyligen hade en ung kille, runt tjugo, flyttat in i trappuppgången bredvid min – jag hade inte träffat honom än ­– och de var minsann inte oroliga. De var förbannade. Det var inget olagligt som pågick på nätterna i huset, det var att denne nya lägenhetsinnehavare spelade oerhörda mängder tv-spel och inte kunde kontrollera ilskan över eventuella förluster. Det var ingen partner som blev tilltalad som hora och fitta, det var hans elektronik.

Lappen sattes upp, och sedan dess har ingen i huset vaknat till ett utdraget ho-o-o-ora.

Maria Maunsbach är författare och krönikör, bosatt i Malmö. Hennes tredje roman ”Lucky Lada och jag släpptes i mars.

Foto: Julia Lindemalm