Vi möts på Klara kyrkogård i snöglopp en av de sista vinterdagarna. Murarmästare Tomas Lööw vill visa det nyss avslutade projektet – ett litet gravkor som omsorgsfullt restaurerats med traditionella metoder.
Putsen lyser mjukt gul, de gråa stenpelarna och fundamenten är målade med blank linoljefärg. Ett antal hantverksdiscipliner har varit involverade i projektet: murare, stenhuggare, målare, plåtslagare och förgyllare. Tomas Lööw har 34 år i yrket och är Stockholms enda aktiva murarmästare. Han fick sitt mästarbrev 2012, efter en process som tagit flera år.
– Jag har arbetat nästan hela mitt yrkesliv med renoveringar av äldre byggnader och fått en allt större respekt och ödmjukhet inför hantverksskickligheten som krävs för att hantera de traditionella materialen. Därför kom jag också att intressera mig för murarskråets historia, berättar han.
Att ta sitt mästarbrev verkar vara ett naturligt steg. Haken var att något mästarbrev inte utfärdats på mer än 40 år. Branschorganisationen Mur och Putsföretagen hade inga rutiner på plats. Han fick ringa och tjata under ett par år och hjälpte faktiskt till att skapa en struktur.
– Mästarprov har både en teoridel och en praktisk del. Man ska både bevisa att man är en skickad företagare och att man har hantverkskunnandet. När jag hade avlagt mitt mästarprov var det flera som följde efter, så i dag finns det 9–10 murarmästare i landet.
Tomas Lööw började som lärling direkt efter att ha gått ut bygg- och anläggning på gymnasiet och började 1996 på Puts och Plattsättning, där han numera är delägare. Företaget har cirka 30 anställda. Många har börjat som lärlingar och blivit kvar. Personalomsättningen är låg. Viktigt, eftersom det tar minst 10 år att bli en skicklig murare enligt Tomas.
– Vi tar emot alla som vill bli lärlingar direkt från skolan. Men tråkigt nog har många skolor lagt ner byggutbildningarna eftersom de är dyra och har få sökande. Nu ser vi en oroande kompetensbrist inom de flesta hantverksyrken, säger han.
Han vill utmana den generella synen på hantverkare som några allmänna fixare som inte har särskilt mycket skolning:
– Jag tycker att det är viktigt att hålla på skråna. Elektriker, rörmokare, snickare, betongarbetare, murare, målare – alla behöver djupa kunskaper och man har faktiskt en skyldighet att förkovra sig inom sitt gebit. Det är så man bygger en yrkesstolthet, säger han.
Han talar smått lyriskt om materialet, puts och tegel, färgsättning och de traditionella verktygen. Han visar en bild från Stadsmuseets utställning om bygget av Stadshuset.
– Vi använder samma slags verktyg i dag. Många av firmans kunder är bostadsrätts-föreningar i äldre hus och fastighetsägare med ett kulturhistoriskt fastighetsbestånd. De är måna om att ta hand om sin fastighet. Styrelsen består ofta av lekmän och ofta kan gamla hus som moderniserats i omgångar bjuda på överraskningar.
Han framhåller vikten av att det görs en noggrann projektering och att föreningen anlitar projektledare som verkligen kan ge entreprenören ett så korrekt underlag som möjligt för att minimera risken för överraskningar under projektets gång. Sedan gäller det att få in rätt typ av personer i arbetet.
– Det krävs ju oftast olika specialiserade hantverkare så det är naturligt att anlita underentreprenörer, säger han och förklarar att företaget regelbundet samarbetar med ett litet antal firmor. Man känner varandra och har väl fungerande rutiner.
Ett mörkt moln för framtiden är den tidigare omtalade kompetensbristen. Men Tomas Lööw är ganska optimistisk ändå. Han tror att många ungdomar framöver kommer att vilja satsa på ett praktiskt yrke där man kan få ett välbetalt jobb direkt efter skolan eftersom behoven är stora.
– Unga vill tjäna pengar, bli självständiga och flytta hemifrån.
