I byn Ängsvik långt ute på Värmdö utanför Stockholm ligger bostadsrättsföreningen Ängsviksgården. Föreningen vårdar kollektividéerna från pionjäråren på 80-talet. Boendet bygger på självförvaltning och en stark gemenskap.

Pernilla Näsfors Östmar, Tomas Ekermann och Torbjörn Westlin möter upp utanför huset som är imponerande stort på sin kulle ovanför den omgivande villabebyggelsen.

– Det var byns ålderdomshem, från början kallades det fattigstuga. Huset byggdes 1911 och moderniserades med ett tillbyggt hisschakt på 1950-talet, berättar Torbjörn Westlin.

På 1980-talet lades verksamheten ner och huset togs över av ett kollektiv som bildade bostadsrättsförening och byggde om huset till lägenheter. Det mesta arbetet gjorde medlemmarna själva och tanken var att skapa ett billigt boende som byggde på gemenskap och delade resurser.  Nu finns här 14 mycket personliga hem. Här bor 25 vuxna och 25 barn. Lägenhetsstorlekarna ligger mellan ett och fem rum och alla har eget kök, men ålderdomshemmets gamla kök och matsal är husets hjärta. Ängsviksgården lär vara det äldsta matlag i Sverige som har fungerat oavbrutet under alla år. Det drivs genom en ekonomisk förening och medlemmarna delar på ansvaret att laga middag fem dagar i veckan under skolterminerna. En gång per termin ansvarar de vuxna också för att sätta ihop veckans meny och recept och handla ingredienser.

Den 7000 kvadratmeter stora tomten rymmer odlingar, hönsgård, gamla fruktträd och en skogklädd bergknalle där en tipi med vedkamin står uppställd. Här blir det varmt och gosigt på vinterkvällar och den används för exempelvis bokcirklar.

Pernillas familj har en egen tipi som fungerar som extra vardagsrum. Deras lägenhet är på 38 extremt väl utnyttjade kvadrat. Hon har en vid utsikt från köksbordet där hon brukar sitta och jobba, och när Borätt är på besök ser vi sju dovhjortar som står och betar i skogskanten.

I matsalen har Tomas och Torbjörn fixat kaffe och alla tre berättar vad som lockat dem att bosätta sig på Ängsviksgården:

Pernilla bodde i andra hand och längtade efter ett litet hus på hjul – ett tiny house – någonstans på landet. ”Du kan bo på gården ute hos mig”, föreslog hennes kompis Mattias. Istället flyttade hon in i hans lägenhet och idag är de gifta och har en son.

Föreningens ordförande Tomas Ekermann bodde med fru och tre barn i nyproducerad bostadsrätt i Söderort och saknade gemenskap:

– Där fanns inga allmänna utrymmen – inte ens tvättstuga. Man såg knappt till grannarna.

Familjen flyttade in för snart tre år sedan och barnen har massor av kompisar i huset där dörrarna är öppna och gården full av spännande lekmöjligheter. I byn finns både skola och förskola.

När Torbjörn Westlin för tio år sedan fick nytt jobb i Stockholm var det bråttom att hitta något. Lägenheten i Göteborg var såld och han hade tillsammans med frun Petra och två barn i förskoleåldern jagat ett boende. Till Ängsvik kom han ensam en lördag. Redan när han körde förbi skolan kände han att detta var rätt och bestämde sig. Hustrun var till en början lite svår att övertyga – kollektivdrömmen var inte hennes – men idag trivs hela familjen.

Det finns en stark anda av gemenskap och trivsel men också en del bekymmer. Ordförande Tomas Ekermann berättar att de som startade bostadsrättsföreningen på 1980-talet var idealister som gjorde nästan allt arbete själva. Kostnaderna hölls nere, men allt är inte professionellt gjort.

Nu kommer notan för gamla synder.

– Vi håller på att inventera behoven, bland annat måste taket läggas om. Fasaden har lappats och lagats provisoriskt genom åren och vi håller på att undersöka konditionen på husets övriga delar, säger han.

Kostnaderna är i dagsläget svåröverblickbara och man håller på att revidera underhållsplanen och gå över till att redovisa enligt K3 för att kunna göra mer korrekta avskrivningar.

Det kan bli avgiftshöjning, men man tittar också på andra finansieringsmöjligheter.  Eftersom avgiften redan i dagsläget är satt för att täcka underhåll av gemensamma utrymmen och en stor gemensam gård är den inte speciellt låg.

– Men det handlar också om hur mycket vi värderar att kunna bo så här. Bussresan från Slussen tar bara 45 minuter. Känslan när man kliver av bussen härute, går grusvägen upp och möter stillheten och den friska luften är obeskrivligt skön, säger han.

Och visst lever medlemmarna ganska sparsamt i övrigt. En del av medlemmarna delar på sina bilar genom föreningen Sambil. Gården är full av pulkor som barnen delar, det finns ett rum där föräldrar lämnar urväxta kläder och letar upp vad de behöver bland grannbarnens avlagda.

Torbjörn Westlin beskriver styrkan i boendet:

– Det är en speciell plats och ett speciellt hus och en gemenskap där alla tar ansvar utifrån intresse. En hönsgrupp sköter hönsen, en person ansvarar för tvättstugan, en för pannrummet. Man hjälps åt med att ta hand om barn och fixa saker och kan ha långa trevliga samtal efter middagen.