Min första lägenhet låg i ett tjugotalshus vid en hårt trafikerad gata i centrala Stockholm. Sista biten till porten hörde jag knappt mina egna tankar genom allt buller. Men, när porten väl slog igen och jag gick in på innergården var det som att kliva in i en annan värld. Här var det tyst så när som på fågelkvitter.
Vinden susade i stora trädkronor och på försommaren doftade det av äppelblom och syren. Barn lekte och vuxna solade, grillade eller satt i bersån och läste. Det var lite lagom oordnat med en och annan maskros som stack upp mellan utemöblerna och samtidigt, rasande trivsamt. En lunga, en grön oas, en plats för återhämtning bland stress och betong.
Innergårdar är skatter och utan dem skulle staden bli så mycket fattigare. Fattigare i den bemärkelsen att sociala ytor och samvaro försvinner. Fattigare för våra sinnen som skulle berövas möjligheten till dofter och sensoriska upplevelser. Fattigare på återhämtning och de hälsobringande effekter som närheten till natur medför. Men även fattigare vad gäller ekologiska värden. För samtidigt som grönskande innergårdar har otaliga positiva effekter för de boende så utgör de även viktiga bidrag till biologisk mångfald.
I begreppet biologisk mångfald räknas allt liv in. Ju rikare biologisk mångfald, ju fler olika arter och ju större variation mellan arter. Biologisk mångfald minskar drastiskt, i Sverige och globalt. Detta beror på människans överutnyttjande av mark och naturresurser vilket gör att naturen och dess invånare trängs undan och försvinner. Medan vi låter detta fortgå biter vi oss hårt i svansen, skjuter oss själva i foten och pepprar glashuset med stenar. För oavsett om man gillar naturen så kvarstår det ör oavsett det faktum att biologisk mångfald är fundamentet för att människan ska kunna leva här på jorden.
Biologisk mångfald är traditionellt sett inget som kopplas samman med städer. Det ligger närmare till hands att koppla samman biologisk mångfald med exempelvis landsbygden eller skogen. Men, notera följande, artrika slåtterängar som förut var en naturlig del av landskapsbilden har i det närmaste rationaliserats bort till förmån för högeffektivt jordbruk där ett fåtal arter täcker enorma områden. I skogsbruket tas träden ner innan de blivit gamla och hunnit utveckla större ekologiska värden. Faktum är att idag återfinns gamla lövträd nästan enbart i urbana miljöer, och det är här innergårdarna kommer in. Eller i alla fall innergårdar där delar av gräsmattan tillåts gå i blom, där gamla träd vårdas istället för att tas ner, där en solgul maskros får stå kvar eftersom den är så rik på pollen (vem har för övrigt bestämt att maskrosor är fula), där nektarfyllda perenner erbjuder vildbin mat och där en skalbagge får strosa vidare i stället för att krossas under skosulan.
Att återskapa en rik biologisk mångfald är ett gigantiskt tillsammansprojekt där ingen kan svära sig fri, varken stad eller land, slott, koja eller bostadsrättsförening. Det fina med att gynna biologisk mångfald, förutom det faktum gällande människans beroende av densamma, är alla mervärden som kommer på köpet. Fågelsång, susande trädkronor, äppelblom och allmänt välbefinnande bland stress och betong.
