Den ideella föreningen Renoveringsraseriet vill påverka landets fastighetsägare att vårda byggnader för att bevara deras karaktär och kulturhistoriska värden. En delseger är att man fått Svenska Bostäder att sluta förvanska sina hus med ”moderna” fönster och entréer.
– Under många decennier har svenska fastighetsägare bytt vackert mot fult, historiskt värdefullt mot ohistoriskt och hög kvalitet mot ”underhållsfritt” av låg kvalitet. Det som upprör mig är att detta får fortgå, säger Alfred Skogberg som tillsammans med Gustav Bergström driver Renoveringsraseriet.
Han hänvisar till Miljöbalken:
– Sedan 2011 finns EU:s avfallshierarki som en del i den svenska Miljöbalken. Den säger att vi behöver sluta att producera avfall och i stället ta tillvara och återbruka material. Men det miljö- och klimattänket har inte slagit igenom hos fastighetsägare. När man river ut gamla fönster i stället för att renovera dem och sätter in fönster med aluminium eller plastprofiler så skapar man ett gigantiskt sopberg, inte bara nu utan också för framtiden eftersom de nya fönstren kommer att behöva bytas ut om bara ett par decennier, säger han.
Han framhåller att huset då förlorar en del av sin själ. Gamla fönster av blåst eller valsat glas har små ojämnheter i glaset som ger vackra reflexer. Argumenten för att byta är ofta att spara energi, men också att man ska slippa kostnaderna för att underhålla fönstren.
– Modernt floatglas är ”dött”. När man kasserar det gamla till förmån för det nya förlorar man många värden på vägen. I stället för att byta fönster kan man sätta in en energiruta i befintligt fönster för att få mindre kallras och behagligare inomhustemperatur, säger han.
Renoveringsraseriet arbetar för att förmå Sveriges stora fastighetsägare att vara varsamma när de renoverar.
– Det finns en stor okunskap, inte minst bland de allmännyttiga bostadsföretagen. Genom åren har enorma mängder fullt fungerande kök, vackra dörrar, fönster och andra tidstypiska byggnadsdetaljer kasserats. Nytt och fräscht anses bra, gammalt anses dåligt. Men bostäderna tappar mycket av sina ursprungliga kvaliteter.
En av de värsta syndarna har varit Stockholms kommunala bostadsbolag Svenska Bostäder. Renoveringsraseriet tog upp en diskussion med bolaget och i dag har de ändrat policy. I stället för att byta ut dragiga originalfönster och riva ut hela kök och badrum vid stambyten arbetar man nu med att renovera försiktigt, bevara kök och badrum i möjligaste mån.
– Vi ser tydliga tecken på att de verkligen har ändrat inställning. I Vällingby har vi sett att de exempelvis inte byter ut portarna utan oljar in dem.
Många bostadsrättsföreningar faller också för moderniseringsivrarnas locktoner. Åtskilliga exteriörer är förvanskade genom okänsliga tilläggsisoleringar, fönster, portar, balkonger, tak och trapphus som inte stämmer med husets ålder.
Han visar en bild på en fasad som tilläggsisolerats så hårt att fönstren ser ut att ha dragit sig tillbaka av skräck. Den ursprungliga träporten har bytts mot en bruneloxerad port. Varken trivsamt eller vackert.
– Det handlar mest om okunskap och en bristande insikt om kvaliteterna i de ursprungliga byggnaderna.
Alfred Skogberg och Gustav Bergström håller på att utveckla ett slags ”körkort” för brf-styrelser som ska ta hand om ett äldre hus. I detta ingår inte bara att föreningen sköter det yttre underhållet på bästa möjliga sätt – utan också att man sätter upp tydliga regler för vad föreningens medlemmar får göra med sina lägenheter.
Att lägenhetsköpare vill sätta sin egen prägel på objekten kan leda till att kulturvärden förstörs.
– Visst kan det finnas skäl att ändra rumsdispositionen – en lägenhet i ett 1890-talshus disponerades efter den tidens familjemönster som inte alls stämmer med hur vi lever i dag, men omdisponeringar ska inte kunna göras utan godkännande av föreningen, säger han.
Och så morrar han lite över alla inredningsreportage som inspirerar människor att göra om sina hem eller söka nya hem att göra om.
– Det är en affärsmodell som ska få oss att ständigt känna oss lite missnöjda och längta efter något nytt. Det är det tänkesättet som får oss att fortsätta producera avfall i stället för att njuta av det tidstypiska vi redan har. Tänk istället om fler upplevde glädjen av att renovera varsamt så att det kulturhistoriska värdet bara ökar.
