De flesta svenskar anser att tryggheten försämras. Men i ett avseende har de helt fel. Miljöbelastningen kring våra bostäder och i våra närområden blir faktiskt allt tryggare. Hälsoriskerna och dödligheten har minskat väsentligt.
Ungefär var tionde kopplar hälsobesvär till inomhusmiljön varav fler i hyresrätter än i bostadsrätter. Även utomhusmiljön kring våra bostäder bekymrar en del, ofta i stadskärnorna. Miljötrygghet handlar emellertid också om vad vi får i oss på resor, på jobbet, i skolor eller på dagis. Hur står det till med hälsovådliga föroreningar i Sverige?
Sedan 2017 publicerar regeringen ”välståndsindikatorer” i sina budgetpropositioner. I den senaste redovisas utvecklingen för två av de vanligaste luftföroreningarna i svenska städer: kvävedioxid (NO2) och små partiklar (PM2,5). Båda har negativ påverkan på såväl hälsa som miljö.
Kväveoxider bildas vid all typ av förbränning. En stor del av utsläppen kommer från trafiken. Stora källor till de små partiklarna är avgaser från trafik, industriutsläpp, småskalig vedeldning och annan förbränning. Halterna av både kväveoxid och små partiklar har faktiskt halverats under de senaste tio åren. Det är mycket glädjande.
En annan genomgång av 25 olika luftföreningar visar att 24 har minskat i Sverige, oftast ganska väsentligt sedan 1990. Det gäller sådant som svaveldioxid, kvicksilver, kadmium och bly. Undantaget är selen som inte har minskat, men för vilken hälsoeffekterna är mer otydliga. Både för mycket och för lite selen har sina risker.
Luftföroreningar beräknas orsaka 6 700 förtida dödsfall i Sverige varje år, ner från 7 600 för tio år sedan. Det ger lite perspektiv åt trygghetsfrågan som diskuteras mest – att 121 människor mördades i Sverige förra året.
Även när det gäller kemikaliebelastning som mäts i modersmjölk och blod är utvecklingen i huvudsak positiv. Det mesta som har uppmärksammats en längre tid har minskat rejält. Det gäller till exempel PBDE (bromerade flamskyddsmedel), PCB (industrikemikalier) och dioxiner.
Att ställa om samhället och produktion är inte gjort i en handvändning. Ämnen vars hälsorisker uppmärksammats senare har därför ännu inte minskat lika mycket. Det gäller till exempel vissa PFAS som är högfluorerade ämnen som bland annat används i brandskum och för impregnering av textilier. Höga halter av dessa ämnen kan ge upphov till sjukdomar som cancer, påverka fortplantningsförmågan, skada arvsmassan och störa hormonsystemet. Sedan 1996 har ökningen i alla fall hejdats, men det syns ännu ingen nedgång. Effekter av gamla försyndelser ligger kvar länge.
Också risker av växthusgaser uppmärksammades på allvar först på 1990-talet. Ändå har Sverige lyckats minska utsläppen med 37 procent sedan dess. Många åtgärder har bidragit till detta så som utbyggnaden av fjärrvärmenäten som ofta bränner avfall i stället för fossila bränslen, samt övergången från oljeeldade värmepannor till bergvärme.
Samtidigt har Sverige engagerat sig i världens hittills mest effektiva miljöpolitik, nämligen EU:s handelssystem för utsläpp. Detta har skärpts och utvidgas snart till alla utsläppskällor. Antal utsläppsrätter som tillåts varje år dras stegvis ner till noll under de kommande decennierna.
För lite och för sent kan många tycka. Varför glädjas i onödan? Men det finns inget skäl i världen att digna under en felaktig föreställning att tryggheten i alla avseenden försämras.
