Larmrapporterna om svensk byggbransch avlöser varandra. Flera hundra miljarder i skatter och avgifter undanhålls från stat och kommuner varje år. Arbetslivskriminalitet och fusk, speciellt bland företag som anlitar utländsk arbetskraft eller utländska bemanningsbolag, gör att seriösa företag konkurreras ut. Tillsammans med Lennart Weiss, kommersiell direktör på Veidekke, tittade Borätt västerut mot Norge. Oslomodellen har varit framgångsrik i kampen mot kriminalitet och fusk.
Även Norge är hårt drabbat av arbetslivskriminalitet och fusk. Oslo kommun beslöt att försöka göra någonting åt detta 2017. Kommunen handlar årligen för cirka 36 miljarder. En stor del av detta är inköp relaterade till uppförande av byggnader och konstruktioner. Därför lanserade man Oslomodellen med en rad krav på entreprenörer som vill göra uppdrag åt kommunen, modellen beskrivs i korthet längst ner i artikeln. En av orsakerna till satsningen kom efter att bland annat den tidigare Aftenposten-journalisten Einar Haakaas i en bok kartlade de kriminella nätverk som gjort att stora delar av målarbranschen tagits över av kriminella nätverk från Albanien.
─ Oslomodellen ett seriöst försök att parera denna väldigt negativa utveckling, menar Lennart Weiss. Bara det att huvudentreprenören ska svara för 50 procent av personalen och att de ska ha dokumenterad yrkeskompetens är ett mycket bra krav. Då kan de stora entreprenörerna inte bara ta ett uppdrag och i praktiken sedan överlåta det praktiska arbetet till någon annan.
Något som tyvärr är vanligt i Sverige. Man beställer av det stora välrenommerade företaget, men det är andra aktörer som gör jobbet, för mindre pengar. I värsta fall trycks det vidare ner i underleverantörsleden.
─ I Norge är det lag på maximalt två led av underentreprenörer sedan 2017, medan Oslomodellen sätter stopp redan vid ett lager, berättar han. Det är kanske väl bökigt eftersom man måste anmäla många undantag. Men underleverantörer i två led det har ju vi på Veidekke kört helt självständigt sedan 2013 i Norge och sedan 2016 i Sverige. Det är ingen garanti mot att fusk, men när du gör en kontroll så blir det väldigt mycket lättare att hitta problemet eftersom det är färre led.
Därför blir han förvånad när hans svenska branschkollegor säger att det inte är tillämpbart i Sverige. Även Byggföretagen, arbetsgivareorganisationen säger nej i Sverige. Orsaken är tydligen att dagens specialiserade byggverksamhet (den svenska) förutsätter en mångfald av leverantörer.
─ Men jag förstår inte varför man ska bygga vertikala kedjor av underleverantörer och underentreprenörer, säger Lennart Weiss Det innebär ju att det kommer in företag i kedjan som inte utför något arbete, de är ju bara mäklare. De tar ett jobb och sedan säljer de det till någon annan. Och ju fler led ju svårare är det ju att rent logiskt få ihop en sådan affär – om du inte fuskar. Hur kan det finnas sådana marginaler i tredje och kanske rent av fjärde eller femte led?
På Veidekke och alla andra norska lyckas man tydligen få in allt i två led. Komplexiteten eller antalet underleverantörer verkar inte spela någon roll.
─ Klarar vi det då klarar ju de andra företagen det också, menar han.
Han berättar att det som bland annat skiljer norsk och svensk byggbransch är konfliktnivån mellan arbetsgivare och facken, dessutom är samarbetet mellan branschen och myndigheterna mycket närmare och mer utvecklat i Norge.
Men vilka krav man än ställer och skriver in i kontrakt så krävs det kontroll och uppföljning.
I Norge har man har ett mycket tätare samarbete mellan branschorganisationen, fack och myndigheter. Bland annat ett gemensamt digitalt system som heter Startbank. Ett digitalt kontrollsystem som fångar parametrar som kan fångas digitalt och man får en bra överblick.
─ Vaksamheten och intresset att motarbeta brottslighet är högre i Norge, berättar Lennart Weiss. Här är de företag som inte har kollektivavtal ändå bundna av avtalet. De är allmängiltiga, staten är mer involverad, bland annat har man infört en lönestöldslag. Blir någon lurad på sin lön kan man driva det både fackligt och i domstol. Men i Sverige är det en renodlad modell där allt regleras mellan parterna, där blir det en partsfråga. Branschen övervakar sig själv vilket bara fungerar delvis.
─ När parterna i Sverige tar det ensidiga ansvaret då sitter staten på läktaren, de samlade kontrollerna blir svagare, menar han. I Sverige hindras man av sekretessregler och tuffare upphandlingsregler. Oslomodellen går inte att tillämpa för offentliga upphandlingar i Sverige, skälen är att den svenska tolkningen av EU:s inre marknad innebär att modellen är för ingripande. Staten har viktat kriminalitet i förhållande till den fria marknaden annorlunda än i Norge. I grunden tar de lättare på brottsligheten än i Norge.
Men det finns inget hinder för privata aktörer som exempelvis bostadsrättsföreningar att börja upprätta kontrakt i linje med Oslomodellen.
─ Jag skulle ju önska att HSB och Riksbyggen tog ett större ansvar för och stöttar sina brf:er, säger Lennart Weiss. De försöker ta ansvar när de själva är beställare i nyproduktion, men i förvaltningsfasen är deras grundinställning att då ska brf:er agera som självständiga bolag. Men de är ju medlemmar och som medlemsorganisation borde de spela en tydligare roll som stöd åt brf:erna.
En väg att gå är att ställa tydligare och hårdare krav på entreprenörer. Kan norrmännen, kan vi.
Oslomodellen i korthet
De som utför uppdrag för Oslo kommun ska huvudsakligen vara fast anställda.
Minst 50 procent av de som utför arbetet ska vara certifierade.
Det ska vara minst tio procent lärlingar på områden där det behövs.
Alla som arbetar ska vara registrerade från första dag.
Rätt till insyn i alla förhållanden som är viktiga för kontraktet.
Bara ett led av underleverantörer (lag på högst två i Norge).
Förbud mot kontant betalning. Alla transaktioner ska ske elektroniskt.
